Snoop > Jay-Z



Snoop > Jay-Z

The Masters / The Mastas

Is it just me, or does B-Real just get better with time? Making music with La Coka Nostra must have made him sharpen his swords. The Chef sounds hungry, so they blend together nicely, just like Wu and Cypress did on Temple Of Boom (which in my opinion still ranks among the most solid rap albums ever).

Raekwon feat. B-Real – The Masters

Cypress Hill feat. RZA & U-God – Killa Hill Niggaz (prod. by RZA)

And here is my favorite track from Freddie Foxxx’s underground classic Industry Shakedown (and some bonus collabos).

Freddie Foxxx feat. M.O.P. – The Mastas

Freddie Foxxx feat. 2pac – Killa

Freddie Foxxx feat. Kool G Rap – Cook A Niggaz Ass

B Real ft. Sick Jacken “Psycho Realm Revolution” Music Video

The institution called Soul Assasins, Psycho Realm, the exteded Cypress Hill family, is still here.

Nice beat. B-Real is almost better than he was in the past.

And Sick Jacken made one of the best songs of 2007, obviously not giving a shit about current trends in hiphop (which is refreshing).

Warren G and Nate Dogg had to regulate

Warren G introduces his second CD, Take A Look Over Your Shoulder, in traditional Clintonian fashion, taking over the controls of the Mothership and announcing the familiar destination of Chocolate City… loosen your seat belts and keep your flashlights at hand and your ears to the stereo, we’re in for a funky landing.

This is beyond P-Funk, though…

It would take over a decade… from the decline of the George Clinton dynasty’s mighty reign, with Computer Games as the very fitting finishing piece (passing the torch to electro warriors Afrika Bambaataa, through Planet Rock, and Egyptian Lover, through Uncle Jam’s Army)… throughout the eighties, when Prince and Rick James did a good job at administrating the kingdom stipulated by Brown, Sly and Clinton, but without anything ever coming out of their studios that was revolutionary enough to demand another letter before the Funk… we would have to wait all the way until 1992, when Dre dropped The Chronic… until 1993, when Snoop Doggy Dogg introduced us to the G-Funk era… and until 1994, the year that saw the release of Regulate…G Funk Era, and with that record, the instant success of a young artist representing G-Funk in its purest form.

The public consensus that The Chronic and Doggystyle are the only good records coming out of the mighty G-Funk movement needs revision. Regulate…G Funk Era was way bigger than the monster hit that overshadowed it. We get polished arrangements, thick, rubbery bass lines, and hard but laidback, understated raps throughout the album (and a guest spot by Lil Malik, Snoop’s little cousin (which I guess would make it Warren G’s cousin too, perhaps brother… these rappers all seem to be related in one way or other) known from Pump Pump) – just like the second album, Take A Look Over Your Shoulder (even though it is a small thing calling the debut superior).

Dr Dre is usually viewed as G-funk’s chief architect, with The Chronic as the city hall, but the work laid down by Warren G ought not to be disregarded. He purified the style, and gave us some of its most memorable moments, with I Want It All probably being the smoothest shit ever.

Just like the single Regulate overshadowed the album, Nate Dogg’s solo output has been overshadowed by how hard his freelance hooks have been hitting. His talent is meant for more, as evident by classic solo cuts such as Me & My Homies, Concrete Streets, I Got Love, and I Pledge Allegiance.

Having suffered two strokes, he is now in critical condition, unable to breath by himself. Let us pray for his recovery, and a soon return to music, recording more classic material for us to play in the car.

Rap Links Connect

In my ears, Crooked I has always been one of the very most monstrous newcomers, skill-wise… but upon listening through Young Boss Vol 2 I see a writer rising up from between the rhymes, an author showing extreme concern for the construction of a line, details to rhyme patterns, cadences, rhythms, double meanings. Not to put him on a level with a Rakim, or even an Eminem – but perhaps he will be there one day. Until then he will have time to develop a unique voice, which seems to be lacking at times. His attitude can be a bit too much, exagerated, simple minded. And the beats, well, they kick, bang, thump and all that, but with few variations. It’s a mixtape, though, not an album, and how can I can complain when he is working on a project with these people?

(The fact that he is recording with Ill Bill is beautiful… like seeing Cormega and Immortal Technique on stage together… who finally has a new album coming out, by the way. Revolutionary Vol. 2 was partly monumental, and The 3rd World seems to be a good continuation, just as angry and concentrated. Go to his Myspace and listen to him share the mic with Ras Kass, Pharoahe Monch, Chino XL, Crooked I … and listen to Bootcamp Click’s Military Mind. He will also be on Ill Bill’s The Hour Of Reprisal. Fucking Christmas Day. Somewhere here lays the seeds to the revival of the rap genre, in the battle field where the seven-headed hydra of industry funk will be slayed, where veterans and up-and-comers connect, and Ice-T leads the troops).

Normally we only read blogs looking for the few valuable Zshare-links, but the old favourite Cocaine Blunts, and the newly added Byron Crawford – The Mindset Of A Champion, are also worth their weight in writing. Noz at Cocaine Blunts keeps a low profile, but it is hard to miss his love and dedication for obscure rap history and its present mutations (and for the art of putting a sentence together, something normally missing ’round rap blogs). Crawford does not write on the low, he pumps it out over the top, with fuses blowing, and the HATE-O-METER in the red, in traditional, american alcoholic, self-obsessed, rhinocerous-like, HST-style.

Spliff Huxtable is a good source for instrumentals, both classic and fresh for the day. And because of this post, among others, you will find Ripped Open as one of the permanent links on the right, next to the regular, mumbling, stuttering, fleeing, unevenly updated flow of posts.

The Art Of Storytelling: Ice-T

(Ice-T tyngd ligger egentligen som en kritisk röst som lyfte fram tidigare förbisedda perspektiv på ett personligt, högljutt, underhållande och engagerat sätt, då när det ruttna åttiotalet avlöstes av ett än värre nittiotal.

Här inriktar vi oss dock på hans berättande; mer om politik får komma med tiden. Inte för att det skulle existera nån slags avgränsning mellan dessa två sidor, många av hans musiksatta noveller är såklart renrasiga message-raps.)

Under sin storhetstid valde Ice-T ofta beats som luktade östkust, och gärna den revolutionerande sortens boom-bap som Marley Marl och The Bomb Squad utvecklade. Rimstrukturerna och tonfallet följde musiken, istället för det kalifornska tillbakalutandet handlar det om Big Daddy Kane med rakpermanentat hår. Samtidigt exemplifierar han utmärkt det som alltid varit västkustens styrka: historieberättandet.

När framtidens encyklopedier avhandlar The Art Of Storytelling inom hiphopen bör Big L, Biggie och Immortal Technique nämnas jämte Nas och Killah Priests experimentalism och Ghostface Killahs själsrörande mästerverk – och en hel del utrymme bör lämnas åt Ice-T, inte bara för att han uppfann (tekniskt sett Scholly D) gangsta-rap, historieberättandets naturliga hemvist, utan främst för att hans katalog är obestridlig. Andra MC:s har dratt en och annan fin berättande vers, men Ice-T har “millions of those gangster stories”.

Han är en verkligt teknisk berättare, skiftar från första till tredje person, och förmedlar vad han ser och vad han själv upplever med ett hårdkokt språk som lämnar lite utrymme åt tomt moraliserande och mycket ordande. Arrangemanget är raffinerat likt de bästa noveller, och ofta ligger hela historiens tyng på sista raden, eller rentav avslutande ordet.

Soul On Ice är nåt som bara han vågat sig på, en slags spoken word som möjligtvis för tankarna till Gil Scott-Heron och The Last Poets. Titeln visar tydligt på släktskapet med en tidigare generation svarta berättare, som Eldrige Cleaver, Donald Goines, och framförallt Iceberg Slim.

I sin introduktion till dennes Doom Fox berättar Ice-T att han i dessa historier hade sett hur den förre detta hallicken med hjälp av ordets makt vände det kriminella livet ryggen. Den unge rapparen såg hur han kunde göra samma sak med hiphop.

Detta är kulturens själva kärna. Titeln på debutskivan Rhyme Pays bär vittne – rapparen uppmanar de kriminella massorna att omkanalisera sin hunger efter mer i kreativt skapande. Lägg ner era automatvapen och plocka upp en mikrofon. Ice-T langar RAP, inte CRACK, och han kopplar Icebergs Slims levda budskap till Afrika Bambaataas planetarism.

Hos Ice-T är själva skrivmomentet något återkommande, han talar ofta om pennans kontakt med pappret, om hur han “tries to write about fun and the good times, but the pen yanks away and explodes and destroy the rhyme”, om skrivaktens övervinnande av svåra sociala förhållande, Mind Over Matter, hur han stirrar på blockets blå linjer tills blod flödar ur bläcket. “I write rhymes ’til I fall asleep / Wake up with new techniques”.

När han bara har en ensam kort historia att dra så är han inte som fyller ut i onödan, utan spelar hellre in ett mästerverk runt minuten – som The House och Ed.

Betonandet av det konstnärliga skapandet, och därmed den nödvändiga blandningen av fakta och fiktion, gör att han blir obesvärad av äkthetsneurosen. Riktiga artister bryr sig inte om uppföranderegler, estetisk dogmatism och ytliga kulturella koder. Riktiga artister är gränsöverskridande; geografi, hudfärg, musikgenrer. Därför lyssnar Cormega på No Doubt och Guns N’ Roses, och tycker att The Beatles och Elton John har bra beats. Därför vill Freddie Foxxx samarbeta med Eminem och Zack De La Rocha. Därför tar Raekwon Outkast och Ill BIll under sina vingar. Och därför hade Ice-T med Jello Biafra på introt till The Iceberg, därför spelade han rock n’ roll med Body Count, därför dricker han mjölk medan andra dricker 40z, och därför predikar han ständigt broderskap och solidaritet mellan jordens folk (likt han gör på Race War).

Ice-T började som en del av electro-legendaren Egyptian Lovers armé, och spelade bl a in den klassiska Reckless med Chris “The Glove” Taylor. Men DJ-sidekicken var inte hans roll. Det var något som inte stämde fullt ut. I Original Gangster berättas det att han “tried to write about parties but it didn’t fit, 6 In The Mornin’ – that was that real shit”. Den låten var ett genombrott, kreativt och publikmässigt. Ice-T hittar sin stil och sina lyssnare. Men debutskivan är hopplöst daterad. Beatsen är 87-aktigt stela och Ice-T har inte hittat sin röst ännu.

Power är det första mästerverket. Efter det släppte han The Iceberg, året efter den monumentala Original Gangster, och 1993 kom Home Invasion.

På I Aint New Ta This svarar han dels på DJ Muggs uppdaterade boom-bap, och dels på den nya våg av rap-stilar som bl a Das Efx och Naughty By Nature levererade. Han visar sig själv aktuell. På Funky Gripsta lämnar han plats på mikrofonen till en 14-årig tjej. På From The Depths Of Hell bjuds det på utmärkt raggamuffin. Gotta Lotta Love är anti-gangbang-låten tio år före Saigons The Colour Purple.

That’s How I’m Livin är mästerligt dämpad och genommörk berättarkonst, i första person. Man önskar att Ice-T oftare spelade in över såna här beats. Med den mörka, monotona atmosfären skådar rapparen långt inåt, och får ut något av det djupaste han skrivit. “I was born in New Jersey / I said it before, I guess nobody heard me“. Tonen är för rå och öppen för att man ska tro att det handlar om Tracy Marrows egna livshistoria. Han berättar återhållsamt om sina föräldrars död, flytten till Los Angeles och ensamheten där, och hur han börjar hänga med gängmedlemmar.

Han får en tjej gravid, och brist på pengar får han att spendera fyra år i armén. Det auktoritära soldatlivet passar honom dåligt, och han börjar försörja sig som hallick och juveltjuv. Det är fortfarande ont om pengar, speciellt med en players dyra vanor, och det är då han hamnar i en bilolycka och spenderar tio veckor i sjukhussäng. Som för B-Real är sjukhusvistelsen livsvändande, när Ice-T kommer ut har han bestämt sig för att lämna det kriminella livet och lyckas som artist, och han byter ut sitt handeldvapen mot en mikrofon. Vid tiden för Home Invasion är det mer än tio år sen han spelade in The Coldest Rap, men fortfarande ska det visst finnas nån tönt som misstar honom för en clown, “and gets in my face, wrong motherfucking place, and I aint lying, that’s how you dying… That how I’m living“.

Home Invasion får sägas vara denna innovatörs sista starka släpp. Fyra fullängdare av omätbar tyngd hade levererats, och samtidigt med hardcore-hiphopens marginalisering bytte Ice-T fokus mot filmer, klädmärken och bokprojekt. Även här var utförde han ett pionjärarbete, och idag ska visst var och varannan rappare skina i filmer, flasha i egna jeansmärken och skriva memoarer. Ice-T gjorde det först.

-

uppdatering 070109:

Att Ice-T skulle varit slut efter Home Invasion är inte helt sant. Remixen av The Lane, och Money, Power, Women bör du leta upp, och framförallt Superfly med Curtis Mayfield, speciellt i Kurtis Mantroniks remix.

Body Count var vad jag minns en av de bättre rap-metal-projekten. Sex, Money and Gunz-släppet med Smooth & Trigga led av halvkassa beats. Vem har förresten hört det här projektet?

Just nu lyssnar jag på hans åttonde fullängdare – 24 år efter hans första 12:a – och en del låter riktigt bra.

Master P – världens rikaste fältneger?

För ett ögonblick flyr entrepenörer industrins bomullsfält för att släppa in livsluft i kulturen, och skapa ett fåtal friheter för sin musik.

Introt till Ice Cream Man lägger situationen tydligt – det handlar om makt och resurser, hur du organiserar din verksamhet. Master P började med ett arv på 10 000 dollar och skapade som oberoende skivbolagsdirektör en av musikvärldens största förmögenheter, startin’ right outta the trunk of the car.

Han äger klarsyn, men samtidigt en bedövande hopplöshet i crack, könskrig, gängkultur – ghettot kommer aldrig att förändras, för människorna där vill inte ändra sig.

Man gillar honom ändå på nåt sätt, på samma sätt som kan gilla gubbarna i Frihetsfronten.

Endast Gud kan döma en människa

Under P-funkens regim under 70-talet kom moogen framförallt till sin rätt live, där den flödade över i långa, LSD-dränkta, solo-sessions. När vi träder in i g-funk-eran har den åter låsts in i studion där den utsätts för hiphop-producentens stränga manipulation av materien.

Det är så vi möter den i Only God Can Judge Me, från Tupacs dubbelskiva All Eyez On Me.

När en man undanröjer all förvirring, alla samhällets fördomar och förväntningar, och allt tvivel på sig själv för att fullt ut följa sitt hjärta, vad annat än hans egen relation till det gudomliga kan avgöra om denna strävan är riktig, och om hans liv är skändligt eller ej?

Endast Gud kan döma en människa. Detta är ett av hiphop-lyrikens starkaste teman, motviljan mot att samhället sätter etiketter, dömer, och slutligen låser in en människa, när de inte har någon erfarenhet av de verkliga förhållanden denna människa lever i.

Och människorna hade sökt döma Tupac. Inte bara rättsväsendet och hiphopens östkustetablissemang (som ifrågasatte hans skills), utan även hans eget folk.

Saigon: Exactly. Exactly. If we don’t give him credit for this? I mean, this dude stood for something. But if you watch the Resurrection DVD. You got the DVD?

Cedric Muhammad: Yeah, that was what moved me so much to state what I said earlier.

Saigon: If you watch the DVD go to the Special Features with him talking…

Cedric Muhammad: Yeah, the speeches.

Saigon: The speeches. And he is dropping it on all of the old people there. I think they are asking him to stop cursing. And he is like – “This is what is wrong with you all. You all are so worried about me saying, ‘fuck’, ‘nigger’, and little words, meanwhile there are motherfuckers in the street getting killed right now. And y’all are trying to sit here and tell me to watch my language? No I am not going to watch my language. I feel angry. I’m angry right now because y’all dropped the ball and I feel like I shouldn’t have to do the shit that y’all should have did…” There is so much more to Tupac. That is why when people compare Tupac to Biggie I automatically know that they don’t know who Tupac was. Because that is no comparison whatsoever. That is two different levels of a person, a man. I could never ever compare the two. I couldn’t do it.

Den starkaste passagen är i slutet av andra versen. Här är sådan lyrisk densitet att varje rad räcker till en låt.

“I’d rather die like a man, than live like a coward
There’s a ghetto up in Heaven and it’s ours, Black Power
Is what we scream as we dream in a paranoid state
And our fate, is a lifetime of hate
Dear Mama, can you save me? And fuck peace
Cause the streets got our babies, we gotta eat
No more hesitation, each and every black male’s trapped
And they wonder why we’re suicidal running round strapped
Mista, Po-lice, please try to see
There’s a million motherfuckers stressin just like me
Only God can judge me”

Den andra hjälten i den här låten jämte herr Moog är den kära gamla Vocodern. Jag kan inte kommar på någon annan hiphop-låt där man använder detta underbara tekniska hjälpmedel.

Snoop Dogg

Det är nog lite nostalgi i det hela, men ärligt, man kan alltid lyssna på Doggystyle. Det är bara den där rökpaus-skiten där Snoop drar nåt skämt (som jag inte riktigt fattar) som jag brukar skippa. På det sättet är det den bästa hiphop-plattan någonsin.

Om han hade haft The D.O.C. jämte sig under hela karriären skulle han kunnit ha varit där uppe med Rakim, Biggie, Pac, Pun, Ice-T, G Rap, och dom andra.

Efter debuten är det bara några låtar här och där som jag gillar – men det är trevligt att han sysslar med andra grejer än varmkorvsreklam.

Cormega och 2pac

På Cormegas hemsida ligger sen ett tag en låt där han lägger ner några rader efter en gammal 2pac-vers (över ett halvkasst beat, tyvärr!), och för en gångs skull känns det här eviga återanvändandet av döda rappare rätt. Live Your Life av Cormega är samma sorts låt som Keep Your Head Up, Thun and Kicko är Amerikaz 2 Most Wanted (i båda låtarna ser vi också hur två tekniskt halvdana rappare lyfter sig i legenders sällskap), och det är få lyricister som kan kombinera hejdlöst skryt, rå fientlighet och teknisk briljans som de gör i Unforgiven och No More Pain.

Få rappare kan få med ett brett register av känslor och ämnen i en vers utan att tumma på teknik och logik. Mega Montana bemästrar sitt hantverk till den grad att han får sagt precis det han vill – bland alla de föregångare som tillsammans skapat konstformen hittar han sin egen röst, undviker gangsterklichéerna och thug-gimmickarna och skapar personlig, poetisk och verklighetsanknyten musik.

Som tur är ser inte Mega ut att ha samma dödsdrift som Pac, och verkar ta det lugnt i sitt nya liv som ansvarsfull far och skivbolagschef – förhoppningsvis leder detta till att han spelar in mästerverk även på åldersomshemmet.

intervjuer med Cormega:

http://www.geocities.com/hiphopinterview/cormega.html

http://www.urbansmarts.com/interviews/cormega1.htm

http://halftimeonline.com/cormega.htm

http://www.hiphopgame.com/index2.php3?page=cormega

http://www.trickology.com/thebored/archive/index.php/t-1371.html

http://www.reactmag.com/features/feature.php?nid=24

http://www.ukbestkept.com/interviews/cormega.php

http://www.thaformula.com/cormega_special_edition.htm