B R ¥ T B Ü R K Σ N

Entries tagged as ‘svenskt’

“Allt är matematik”

November 30, 2009 · Leave a Comment

Allt är matematik. Allt är nummer, och nummer är inte något abstrakt. Enligt Pythagoras är tingen en manifestation av den numeriska strukturen inneboende i dem. Han talar om ett “levande universums andning”. Det finns en systematisk ordning som våra två ögon inte kan se, men som vi möjligen kan känna. Enligt honom och hans efterföljare är universums ordning matematisk och musikalisk, avståndet i naturen mellan de jordiska och himmelska sfärerna är ordnade likt perfekta ackordföljder. När skapelsens kroppar rör sig i samklang hörs en musik i naturen som vi uppfattar som tystnad.

(Harmoni är dock inte enbart tystnad, men även balanserat ljud, på så sätt som minimal techno väger upp oväsen från gatan, och lämnar sinnet klarare och mer rörligt.)

Nietzsche hade svårt för matematiken, och odugligförklarade den då naturen uppenbarligen inte följer någon slags decimal exakthet. För övrigt älskar naturen att gömma sig för oss, som Herakleitos sade (?) i ett av sina fragment.

Pythagoras hämtade mycket inspiration från sina resor i Indien, Persien, Babylonien, osv, vilket får en att revidera bilden av Grekland som den västerländska civilisationens vagga. Visserligen sammanställde de gamla grekerna grunden för vår vetenskap, men mycket hämtades uppenbarligen från andra högstående kulturer.

Categories: Uncategorized
Tagged: , , ,

Intervju med Fredrik Edin, del fyra

November 29, 2009 · 2 Comments

Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?

Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.

Då spelade dom house där?

Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.

Kom inget sånt här till Sverige?

Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.

Du spelar inte själv?

Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.

Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?

Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.

Så du fuskar?

Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.

(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)

Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.

När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.

Och det finns fortfarande utrymmen.

Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.

Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.

Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.

En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?

Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.

Vad sa han?

Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.

Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.

Categories: Uncategorized
Tagged: , , , , , , ,

Intervju med Fredrik Edin, del tre

November 29, 2009 · Leave a Comment

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ‘79 eller ‘80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.

Categories: Uncategorized
Tagged: , , , ,

De Sade verkar ha varit värsta sadisten

November 24, 2009 · Leave a Comment

Nån kritiker på Aftonbladet gör bort sig.

En sak har dock Kajsa Ekis Ekman (LOL @ mellannamnet) rätt i: Markis De Sade verkar inte ha varit en särskilt sympatisk person (enligt kommentarerna verkar dock Ekis bre på lite extra).

No shit. Han gav upphov till termen sadism. Vad förväntar man sig?

Att blanda ihop intentioner med innehåll med verkliga övergrepp med dikt med verkliga övergrepp med politisk agenda med litterära kvalitéer med personlig livshisoria är så jävla Burroughs- och Henry Miller-rättegångarna och fucking jävla videovåldsdebatten. Lägg ner.

Jag har inte läst mycket av De Sade, men vill minnas att de fyra herrarna i Sodoms 120 dagar som låter sina allra lägsta lustar löpa ut över de stackars slavpojkarna och slavflickorna faktiskt är en präst, en politiker, en general och en mäktig kapitalägare. Enbart en sådan sak försvårar läsandet av De Sade som något annat än en maktkritiker.

Nåväl, markisen kan svårligen försvara sig, men Vertigo Förlags Carl-Michael Edenborg ska lägga replik i onsdagens Aftonbladet.

 

Uppdatering 26/11: Här är Edenborgs artikel. Med några intressanta kommentarer, bl a:

Om De Sade har uppbackning av alla dessa monumentala auktoriteter, varför blir Edenborg så ursinnig av en enda avvikande kvinnlig röst?

Vad är auktoriteten hos en rad akademiker som få faktiskt känner till och läser jämfört med en självrättfärdig slaskartikel i Sveriges största dagstidning? Vilket har stört spridning i vår vardag?

Categories: Uncategorized
Tagged: , , , ,

“Morgonstund har guld i mun”

November 20, 2009 · Leave a Comment

Riktigt stor låt. Sebbe är en av Sveriges bästa rappare och Masse är ett geni (att få ravesynthar att låta så hårda är vad genier gör).

(Kartellen har även den bästa bloggen av alla svenska rappare, inte för att jag följer konkurrensen men ändå).

***

Apropå Stockholmsrappare som förtjänar mer uppmärksamhet: Fittja Chrille har gjort del i tre av svensk raphistorias bästa låtar. Samma Knas Varje Dag. Ainaziz. Och solomästerverket Kårens stolthet.

(Och den här från 2001 är långt ifrån kass).



Categories: Uncategorized
Tagged: , , , ,

Intervju med Fredrik Edin, del två

November 16, 2009 · 4 Comments

(Del ett och tre)

Hunter01e5mW

Jag håller på att skriva lite om Hunter S. Thompson. Vad jag tänkte fråga dig om är din relation till honom. När började du först läsa honom?

Jag började läsa honom när jag började plugga. Jag började plugga ganska sent, när jag var 26-27.

När var det här?

Det måste ha varit 15 år sen. Mitten av 90-talet.

HST är lättillgänglig idag. Du har filmen Fear And Loathing In Las Vegas, alla vet vem han är. Hade man en annan bild av honom på den tiden?

Det var strictly underground. Jag började skriva när jag var runt 30, men jag hade börjat intressera mig för både journalistik och skrivande och fick tag på en av hans valkampanjsböcker när jag var i London. Det var Better Than Sex eller den som handlar om när Nixon blev…

Fear And Loathing On The Campaign Trail.

Ja, någon av dom. I början var det bara, “Vad fan är det här?” Jag fäste inte så stor vikt vid det faktiskt, jag tyckte det var intressant men inget jag tänkte så mycket på innan filmen dök upp. Efter jag såg den läste jag allt som jag kom över med honom. Det var precis innan jag började journalisthögskolan. Jag tror aldrig jag hade gått klart där om Hunter S. Thompson inte hade funnits. Det var ett förfärligt klimat. Jag tyckte de flesta där var helt galna på nåt sätt. Hela den här grejen om att de gjorde konskevensneutral journalistik och att dom speglade verkligheten, kanske inte objektivt men sakligt. Det kändes förljuget på nåt sätt. Det kändes som: “Jag vill göra tvärtom, jag vill göra som Hunter S. Thompson”. Som bara utgick från vad han själv kände och tyckte i olika situationer, vilket jag tror är vad alla journalister gör. Men några låtsas att “vi är så sakliga och vi tycker ingenting och vi tar inte ställning”. Fast det gör dom i högsta grad. Min främsta koppling till honom är att han har tagit mig igenom journalisthögskolan.

jimgoad

Jag frågade Jim Goad vad han tog från Thompson. Han sa att när han läste till journalist fick HST honom att inse att man kan rapportera och skriva sakligt och med bra faktaunderlag utan att förlora sin personliga stil. Det är väl ungefär som du har sagt här.

Det är skönt att ha samma fragment av en livshisoria som Jim Goad av alla människor. Han verkar väldigt speciell. Jag tycker han växlar mellan att göra helt briljanta saker till att vara mest dum. Särskilt i Shit Magnet som bara handlar om att han misshandlar och sviker sin fru och är otrogen.

En del delar är väldigt bra. Men det är som du säger. Först så får man ha 20 sidor med hans bekymmer med sin psycho-flickvän, och sen har man 50 sidor där han totalkrossar det amerikanska samhällets föreställningar om fängelsesystemet. Det är extremt välresearchat och välformulerat.

Han kanske behöver en redaktör. Han är oerhört begåvad men kan inte låta bli att ha med några sidor som är direkt dumma i alla sina böcker.

Framförallt är han väldigt färgad av det amerikanska samhället tycker jag. Hans samhällssyn är väldigt individualistisk och det finns inget hopp om förbättring.

(Del ett och tre)

<?xml version=”1.0″ encoding=”UTF-8″?>
<PatternClipboard.BlockBuffer doc_version=”0″>
<TrackColumns>
<TrackColumn>
<TrackColumn>
<Lines>
<Line index=”0″/>
<Line index=”1″/>
<Line index=”2″/>
<Line index=”3″/>
<Line index=”4″/>
<Line index=”5″/>
<Line index=”6″/>
<Line index=”7″/>
<Line index=”8″/>
<Line index=”9″/>
<Line index=”10″/>
<Line index=”11″/>
<Line index=”12″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”13″/>
<Line index=”14″/>
<Line index=”15″/>
<Line index=”16″/>
<Line index=”17″/>
<Line index=”18″/>
<Line index=”19″/>
<Line index=”20″/>
<Line index=”21″/>
<Line index=”22″/>
<Line index=”23″/>
<Line index=”24″/>
<Line index=”25″/>
<Line index=”26″/>
<Line index=”27″/>
<Line index=”28″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”29″/>
<Line index=”30″/>
<Line index=”31″/>
<Line index=”32″/>
<Line index=”33″/>
<Line index=”34″/>
<Line index=”35″/>
<Line index=”36″/>
<Line index=”37″/>
<Line index=”38″/>
<Line index=”39″/>
<Line index=”40″/>
<Line index=”41″/>
<Line index=”42″/>
<Line index=”43″/>
<Line index=”44″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”45″/>
<Line index=”46″/>
<Line index=”47″/>
<Line index=”48″/>
<Line index=”49″/>
<Line index=”50″/>
<Line index=”51″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>A-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”52″/>
<Line index=”53″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>F-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”54″/>
<Line index=”55″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>D-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”56″/>
<Line index=”57″/>
<Line index=”58″/>
<Line index=”59″/>
<Line index=”60″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”61″/>
<Line index=”62″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
</Lines>
<ColumnType>NoteColumn</ColumnType>
</TrackColumn>
<TrackColumn>
<Lines>
<Line index=”0″/>
<Line index=”1″/>
<Line index=”2″/>
<Line index=”3″/>
<Line index=”4″/>
<Line index=”5″/>
<Line index=”6″/>
<Line index=”7″/>
<Line index=”8″/>
<Line index=”9″/>
<Line index=”10″/>
<Line index=”11″/>
<Line index=”12″/>
<Line index=”13″/>
<Line index=”14″/>
<Line index=”15″/>
<Line index=”16″/>
<Line index=”17″/>
<Line index=”18″/>
<Line index=”19″/>
<Line index=”20″/>
<Line index=”21″/>
<Line index=”22″/>
<Line index=”23″/>
<Line index=”24″/>
<Line index=”25″/>
<Line index=”26″/>
<Line index=”27″/>
<Line index=”28″/>
<Line index=”29″/>
<Line index=”30″/>
<Line index=”31″/>
<Line index=”32″/>
<Line index=”33″/>
<Line index=”34″/>
<Line index=”35″/>
<Line index=”36″/>
<Line index=”37″/>
<Line index=”38″/>
<Line index=”39″/>
<Line index=”40″/>
<Line index=”41″/>
<Line index=”42″/>
<Line index=”43″/>
<Line index=”44″/>
<Line index=”45″/>
<Line index=”46″/>
<Line index=”47″/>
<Line index=”48″/>
<Line index=”49″/>
<Line index=”50″/>
<Line index=”51″/>
<Line index=”52″/>
<Line index=”53″/>
<Line index=”54″/>
<Line index=”55″/>
<Line index=”56″/>
<Line index=”57″/>
<Line index=”58″/>
<Line index=”59″/>
<Line index=”60″/>
<Line index=”61″/>
<Line index=”62″/>
</Lines>
<ColumnType>EffectColumn</ColumnType>
</TrackColumn>
</TrackColumn>
</TrackColumns>
</PatternClipboard.BlockBuffer>

Categories: Uncategorized
Tagged: , , , ,

Intervju med Fredrik Edin, del ett

November 9, 2009 · 6 Comments

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

metropia_poster_large

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)

Categories: Uncategorized
Tagged: , , , , , , ,

Mohammed Omar

November 4, 2009 · Leave a Comment

De väckte ingen uppmärksamhet

men detta

att de är förkroppsligad vind

betyder att då de förtorkar

förflyttar sig sanddynerna

i en avlägsen öken

vidrörda

av en tunn bris

som en gång klätts i människohud.

(ur Beduinerna, från Mohammed Omars Tregångare)

 

Inte så dåligt. Och ytterligare ett bevis på att politik och lyrik sällan går väl ihop.

Categories: Uncategorized
Tagged: , ,

“Din vän datamaskinen” – en anmärkningsvärd bok

October 17, 2009 · Leave a Comment

Din vän datamaskinen – vad handlar den om? Enligt mig: folkhemmet och datoriseringen. Eller: hur datorteknik influerat våra samhällen. Hur datorer använts för övervakning och kontroll. Men jag kommer också att tänka på den bredare historien om dessa maskiner och dess möten med människor, historien om CCC, Sture Johannesson, hackarna på MIT och Xerox, alla världens datoranvändande tjänstemän, osv. Framförallt handlar det om diskrepansen mellan datorernas kyliga rationalitet och användarnas tillkortakommanden. Men också om den värme som deras kroppar utstrålar.

Pär Thörn verkar i samma fält som bl a Öyvind Fahlström, och verkar faktiskt vara öppet inspirerad av honom (likt Fahlström har han även sysslat en del med ljudexperiment). Men det är roligare att läsa Thörn. Man får inte samma intryck av uppskruvad avantgarde-hybris. Det ligger en varmare slags absurdism i det han skriver, för mer än datorer och teori handlar det om dessa vardagsmänniskors liv. På ett sätt blir det politiskt (det handlar som sagt om en slags “aurafotografering av välfärdsstaten“), men författaren är mil ifrån att skriva läsaren på näsan. Vilket bekräftas av hans inledande uppläsning på Vår Makt-seminariet som jag besöket 2008. De dikter om chefer (det var precis innan Tidsstudiemannen kom ut) han läste upp var inte någon frustande agitation men bara absurda och väldigt roliga.

I slutändan blir det alltså en hel del pluspoäng för honom.

Categories: Uncategorized
Tagged: , , , ,

Sam-E – Vem Är Arab

October 8, 2009 · Leave a Comment

Briljant remake på en av de senaste årens värsta musikaliska händelser.


För att förtydliga:

att kärleksfullt driva med stereotyper > von oben PK-moralism.

Categories: Uncategorized
Tagged: , ,