Mohammed Omar

“De väckte ingen uppmärksamhet

men detta

att de är förkroppsligad vind

betyder att då de förtorkar

förflyttar sig sanddynerna

i en avlägsen öken

vidrörda

av en tunn bris

som en gång klätts i människohud.“

(ur Beduinerna, från Mohammed Omars Tregångare)

 

Inte så dåligt. Och ytterligare ett bevis på att politik och lyrik sällan går väl ihop.

Intervju med Johan Jönson, del två

(Del ett finns här…)

Jag tycker det är roligt i Efter arbetsschema, att du en bit in i boken börjar prata direkt till läsaren, du gör en slags programförklaring. Var kom det ifrån? Du börjar göra ett manifest, en slags utvärdering.

Jo, jag vet, sidan 500 eller 600. Jag tänkte: Det värsta jag vet är när författare försöker imponera på läsaren med sin stil, sina liknelser; det är förbjudet. Alltså måste jag göra det. Jag fick en sån tanke. Och då började jag med att vända mig till läsaren. Man vet ju alltid att läsaren är där. Jag tycker lika gärna man kunde säga det högt. Dom där partierna har en sorts Claude Simon-stil – alltså jag tror inte jag skriver som honom, Simon är en av mina favoritförfattare, han skriver makalösa böcker – men det är en sån stil, jättemycket kommatering, bisatser. Men dom glitchar så att säga, dom hackar, dom är lite fel hela tiden. Det är lite syftningsfel också.

Ja, det är väldigt mycket komman, det blir väldigt konstigt. Det känns som du skriver väldigt avancerat, men det blir fel.

Jo, precis, det är skevt.

Det är något medvetet alltså? För det känns lite retarderat. Det känns som du försöker skriva fint, men det blir inte bra.

Det var meningen, att det skulle hacka.

Det här kändes väldigt arkaisk på något sätt för mig. Det är en väldigt modernistisk bok och sen kommer du och pratar direkt med läsaren, som någon 1700-talsgrej nästan.

Jo. Jag tyckte… Jag ville säga det högt. Läsaren är en förutsättning. Man vet alltid det. Och jag ville säga det högt.

Det kändes som ett bokslut, som om du ville summera. Det var ganska kul att du sa rakt ut att du ville skriva arbetarsubjekt.

Men det var också att jag kände mig död, privat. Jag tänkte att jag är ju redan död, jag måste se vad som hänt, varför jag är död.

Var det någon sorts katarsis?

Nä, det var ingen befrielse alls. Jag måste bara se hur det har blivit på det här viset.

Men blev väl enklare att se det utifrån?

Nä, det blev det inte. Det blev ingen befrielse alls. Nästa bok är ännu värre. Ännu dödare.

Bara värre och värre?

Ja, i det fallet blev det så. Där är man nog död ända från första början. Den kommer ut i april på Bonniers.

På Bonniers med extrema sexuella fantasier?

Bland annat. Den handlar om mycket. Den är tjock.

Men det passar annars bra på Bonniers.

Jo, men det är bara några grejer. Det är egentligen inte mest om det, det handlar om alkoholism och droger.

Du skrev något för Glänta om alkoholism?

Det är ur den boken. Hela boken ser ut som en sådan dialog.

Dialogen passar bra för dig.

Ja, det är en bra metod, man kommer vidare…

Sån Platon-dialog är lite korkad egentligen, det är ju ingen dialog…

Nä, det är dialektik. Nån som tänker bara. Men så är det hos Platon också.

Platon har alltid rätt! Ingen annan vinner. Men det är ett bra sätt att leda fram tankarna på.

Jag tror det. Då ledsnar man inte så snabbt. Med vanlig prosa tappar jag intresset, om det inte är extremt bra.

Du skriver i Efter arbetsschema att du tycker att det är ganska glest i arbetarlitteraturen? Det finns inte så många arbetarförfattare?

Det finns det, men dom är inte på tapeten. Dom är inte populära, och dom är inte sexiga. Förutom Susanne ??????????. Hennes bok gick väldigt bra. Men hon skriver inte om arbetet så mycket, men familjen och fattigdomen i en arbetarklassfamilj. Inget om arbetet och arbetsrörelserna.

Jag tänkte på det när jag läste Efter arbetsschema, och sedan gick tillbaks och läste I krigsmaskinen – det är ingen som har skrivit om det här förut; hur det är att åka till ett bemanningsföretag. Det är ingen som skrivit om det alls.

Nä, jag vet. Men det är dom nya jobben.

Inte bara dom nya jobben. Fabriksjobb; det är ingen som skriver om det heller.

Inte numera. Det är väldigt ovanligt. Men det finns ju, men dom som skriver uppmärksammas inte. Och det beror delvis på – det finns många orsaker – men en är att det estetiska är så svagt. Inte alltid, men ofta. Fredrik Ekelund är ett undantag, från Malmö. Hans nya bok kom förra året, M/S Tiden, och den utspelar sig  i minnet hos en massa hamnarbetare. Det är en mycket dialogisk, Bachtinsk roman vars estetik inte är svag, den är mycket genomtänkt. Det är en bra roman.

Apropå svensk arbetarlitteratur, kan du gå tillbaks och hämta inspiration?

Jag snor av det där.

Från tidigare generationer?

Det har jag gjort.

Det känns som det finns dom proletärförfattarna från 20-, 30-, 40-talen, men sen vet man inte mycket, det finns inget som träder fram i minnet. Det enda man hört talas om är 60- och 70-talets politiska diktare som verkar vara mer skrivna ovanfrån, eller utifrån. Göran Palm eller vad dom nu heter…

Palms LM-böcker är inte roliga idag, dom är helt hopplösa.

Men dom tidigare kan man hämta mycket från?

Inte mycket, men en del. Jag har gjort det i alla fall. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Eyvind Johansson…

Fridegård?

Jag kommer inte ihåg. Jag vet inte om jag tagit från honom. Och så dom som kom på 60-talet. Erik Johansson. Men jag använde deras grejer redan i Krigsmaskinen-böckerna. Jag tar rader och gör om dom. Modulerar om dom och söker passa in dom.

Och det skäms du inte för?

Nej, nej, nej, så gör alla. Vården är inte mycket skildrad. När jag skulle skriva om det så fick jag formulera mer själv, och det blev också de svagaste partierna tycker jag själv. Fabriksskildringar finns det jättemycket.

Och där har du hämtat mycket inspiration?

Ja. Även om den fabriken inte liknar den man läser om.

När man läste om statarförfattarna i skolan verkade dom så tråkiga och platta. Jag började läsa Ivar Lo-Johansson Pubertet nu, och den är rolig eftersom det är så mycket om kroppsliga saker, lukter och smaker, vilket är skitintressant.

Ja det är det. Och hur han skriver jättemycket om sig själv, det är självbiografiskt. En kollektivets skildrare som använder sitt eget liv så mycket. Han inkarnerar så mycket av sin omgivning ; jag tror att det är så han tänker. Och det funkar bra.

Han skriver om sig själv för att visa samhället.

Han vill inte bara lyfta fram sig själv. Det material han har täcker många fler än han själv.

Du bidrog till Lars Mikael Raattamaas senaste?

Ja, han bjöd in ett 20-tal personer att skriva i den boken.

Tycker du det funkade?

Ja, det var ganska intressant. Jag visste vad boken skulle heta och vad dikterna skulle heta. Och så skrev jag utifrån det.

Tror du det finns nån framtid i kollektiv litteratur?

Det är många som jobbar så. Jag gör det inte, tycker det är tråkigt. Jag är helt själv, alltid. Men jag vet ju att många gör det. Kajsa Sundin gör det, Athena Farrokhzad och dom här människorna som är jätteduktiga, dom skriver ofta kollektivt. Linn Hansén och dom. Även Kristoffer Folkhammar.

Lyckas du leva på litteratur nu?

Just nu gör jag det. Lite från Bonniers, den senaste har sålt ganska mycket. Jag har fått uppläsningsjobb från uppmärksamheten. Och stipendier. Så just nu slipper jag ha nåt skitjobb.

Jävligt skönt. Blir det nåt mer på OEI Editör? Dom böckerna var så fint grafiskt gjorda.

Inget som är klart. Jag har hoppas kunna göra åtminstone en bok till. Pascal är förbannat duktig. Det är kul att jobba så, att överlåta åt honom att göra som han vill. Någon gång ska jag göra en virologisk bok på Editör. Jag ska göra en andra bok (efter Virus från 2004) på samma tema. Det är så mycket jobb bara. Dels har det hänt så mycket på det virologiska området i stort. Det är mycket jobb och jag orkar inte det nu, jag har annat att göra först.

Du måste läsa in dig mycket?

Ja, jättemycket. Jag måste intervjua folk och hålla på.

Det är så det fungerar, du gör mycket research?

Ja, jättemycket, och med den boken kommer bli extra mycket.

Vilka nya, eller nyare, författare gillar du i utlandet?

Jag är så dålig på språk. Jag läser engelska, och på tyska läser jag även fall jag inte kan egentligen.På tyska gillar jag Thomas Kling jättemycket. Han finns på svenska också. På engelska gillar jag Bruce Andrews sen gammalt. Don DeLillo tycker jag om.

Är det han cyberpunk-författaren?

Nej, han skriver realistiska, stora romaner. Traditionella, men han är jättebra.

Det finns mycket science fiction-motiv i dina böcker, men det är inte något du är intresserad av?

Nä, jag läser inte det, tycker det är hopplöst. Jag tror inte på dom där romanerna. Jag gillar inte alls det. Burroughs i så fall.

Intervju med Johan Jönson, del ett

Efter det att Johan Jönson läst ur sin Efter arbetsschema i Teatermaskinens pirattält på Norbergfestivalen fick jag chansen att ställa några frågor till en av mina absoluta favortitförfattare. Det är mycket som jag missade att ta upp då det hela var oförberett. Jag får tacka  Johan för sina uttömmande svar och sin tid, och jag beklagar eventuella felhörningar (det blev alltså en hel del bakgrunds-techno på inspelningen som ibland dränker rösterna).

“Du är alltså fortfarande involverad i Teatermaskinen?

Ja, igen. Jag har varit borta ett tag, men nu är jag tillbaks.

Senaste pjäsen ni gjorde var för några år sedan?

Ja. Logosfält från 2005. Nu ska vi göra en ny, som jag har skrivit. Zoembient.

Har det något att göra med “ambient” och “zombies”? Termen “zoe”… Vad är det?

Jo. Absolut. Det är från Aristoteles från början. Men den används på många olika ställen. Biologin använder den, och zoologin. Aristoteles använder bio och bios som en sorts subjekt… zoe är mindre subjekt än bio, det är ännu mindre, som en grönsak eller en växt. Att bli en grönsak, som gamlingar kan bli.

Grönsaksblivande handlar det om alltså?

Ja. Det kommer från början från Aristoteles, om jag har förstått det rätt. Att likna något vid en grönsak.

Att likna en människa vid en grönsak till exempel?

Till exempel.

Så det knyter an lite till dina andra teman, äldrevård…

Jo, det är användbart så, och så är det lite skillnad… hela den politiska ???????? använder bio väldigt frekvent och bra, alltså Foucault och Agamben och alla dom. Men zoe är mer ett svagare subjekt. Mindre individuellt, mera – som jag uppfattar det – som växt eller mossa i naturen. Den typen av subjektivitet. Knappt existerande men ändå finns det. Det är livet, men inte så mycket mer.

Jag pratade med någon från Teatermaskinen. Det verkar som de har mycket på gång. De håller på att bygga någon slags Bauhaus, en teaterverkstad?

Ja, jag vet att det ska bli ett hus. Jag har sett ritningen. Det ska bli ett hus mitt i skogen. En toppmodern teaterlokal, och även bostäder.

Och ni ska bjuda in internationella teatergrupper?

Jag tror det. Jag är inte så involverad i det praktiska.

Alla andra (i Teatermaskinen) bor i trakten här, medan du bor i Stockholm. Men du är från Norrland?

Jag är uppväxt utanför Sundsvall.

Vad var din första kontakt med litteratur? Det känns inte som du kommer från de miljöer där man har litteraturen hemma, eller?

Det var nog från skolan… men jag var helt ointresserad. Det var gammeldags litteratur kommer jag ihåg, Carl Snoilsky och sånt fick man läsa.

Din första kontakt, var det genom populärkultur, eller?

Ja. Television. Jag såg författare på TV. Det kom jag ihåg. Dom verkade vara coola. Det verkade vara ett bra jobb, eller snarare – inte ett jobb, man slapp jobba. Jag trodde dom tjänade mycket pengar, och att dom fick knulla mycket.

Vilka såg du då?

Det var olika författare. Såna jag inte tycker om nu. Och allting var helt fel, dom tjänar inga pengar. Jag såg Bruno K. Öijer t ex på TV, och tyckte att han var jättecool. Det här var någon gång mitten på åttiotalet.

Har du någon relation till dom idag?

Nä. Öijer tycker jag är bedrövligt dålig och tråkig. Jag gillar honom inte alls, tycker han är löjlig. Hans senaste bok – jag har ju läst dom där – vad heter den, Svart som silver, den är jättedålig. Det är obegripligt att den kan ha passerat. Den är ojämn och flera dikter är jätte-…

Varför tror du han är så folkkär?

Det får han fundera på. Det ingår ju inte i hans koncept. Han gör så enkla diktomier, anti-intellektuella uppdelningar av goda och onda.

Vad tycker du är intressant idag i Sverige?

Jag tycker det finns mycket bra böcker som kommer ut i Sverige, det är jättemånga som jag tycker om. En gammal författer som heter Lennart Sjögren. Hans första böcker kom på femtiotalet. Han bor på Öland och har gjort det hela sitt liv. Han skriver jättebra böcker. Dikter.

Jag tycker allt du skriver är ganska genomsyrat av någon slags hypermodernism. Det är han också då?

Nej, han är mer traditionell, men jättebra.

Så det är inte så att du bara läser hypermodernism?

Nej, absolut inte. Jag gillar Dante.

Har du planerat att ha musik när du läser dikter?

Jag har gjort det några gånger, med musik på olika sätt. Någon gång har dett gått hyfsat, någon annan gång har det varit katastrofalt dåligt. Jag är ingen artist. Jag bara läser så neutralt som möjligt. Jag kan inte framföra. Hur man ska integrera det med musik vet jag inte riktigt, jag tycker det är svårt. Det kräver en del jobb och jag har inte riktigt tid med det känns det som.

Nä, det är ett till yrke.

Ja, visst. Man måste repa och hålla på. Det tar sin tid. Man måste göra det riktigt tycker jag. En gång läste jag med två noise-musiker i Norge. Det var enklast tänkbara. Jag läste, och så spelade dom, och så läste jag, och så spelade dom, varannan. Vi hade aldrig träffats innan vi stod på scen. Det var kul. Det var ingen estetisk strategi så att säga, det var bara enklast tänkbara. Men det var kul, det var hög och härlig musik så folk fick hålla för öronen.

Jag tycker det är mycket populärkultur i dina böcker, nästan som musikstilar, en del dikter är mer noise, en del drone eller ambient, en del mer kängpunk…

Hårdrock i så fall! Kängpunk lyssnar jag inte på. Jag tycker det är hopplöst. Hårdrock lyssnar jag mycket på, smarta band som Meshuggah, Cult Of Luna, ?????, såna band tycker jag om.

Ska du försöka se lite såna grejer här?

Då har jag åkt tyvärr. Måste åka strax till Stockholm.

Har du tagit mycket inspiration från populärkultur i skrivandet?

Det är svårt att veta var saker och ting kommer ifrån. Men det går inte att bortse från populärkultur.

Men det är ingen musik du har medvetet använt? Något grepp eller så?

Jag är inte musikalisk. Jag kan inget om musik. Men jag lyssnar gärna.

Jag menar som motiv, eller som koncept.

Ja, det har jag gjort, absolut. Om man ser på en låt av Meshuggah som ändrar riktning ofta i låten, byter takt, pauser, mikrotystnader. Det går naturligtvis jättelätt att överföra. Det är mot kollagehållet, inga konstigheter. Men det kan ändå vara bra att påminnas om det, tycker jag. Det är samma med flera av de electro-musiker som jag har sett här. Det är först en tung rytm, och så bygger dom på, bygger på, bygger på. Det är en enkel modernistisk kollageform som tekniken gör väldigt enkel. Men jag tycker fortfarande att det är en fullt gångbar metod. Däremot kan läsarna ha svårt för denna typ av motsättningar i en text. Det är inte alltid det uppskattas. Men jag tycker det är roligt.

Har du tagit något från elektronisk musik?

Ja, en del. Det tror jag.

Har du några favoriter där?

Jag gillar Differnet, dom svenska. Sen gillar jag såklart Merzbow, gamla favoriter. Autechre. Banden här har jag inte hört talas om.

Senaste boken måste du ha hållit på med länge? 800 sidor!

Ja, några år.

Höll du på med den före Collobert Orbital och Restaktivitet?

Ja. Men det är svårt att säga hur länge. Och så har jag lyft in anteckningar från så långt tillbaks som åttiotalet, som jag har fått användning för i den här boken. Om när jag jobbade på fabrik och såna ställen.

Tidigare har du gjort böcker på kanske hundra sidor. Varför så stor nu?

Ja, den blev det på något vis. Det är roligt med tjocka böcker. Jag hade olika partier på olika ställen i datorn, och så satte jag ihop det. “Fan vad mycket det blev! Tänkte inte riktigt på det.” När det blev dags att lämna in tänkte jag, “det är ingen som tar det här… men skit samma, jag lämnar in det”. Men det tog dom.

Det känns som vissa partier är väldigt koncentrerade, och andra är mer repetativa och vardagliga, inte så fyllda med mening, det känns som dom är mer utspädda på något sätt. Var det någon taktik?

Ja, det var det. Dom är idiotiska eller amatöristiska. I nästa bok kommer det ännu mer sådana grejer som jag var intresserad av ett tag. Och det är ofta vardagsgrejer. Men i den nya boken, den kommer i april, är det massa sexuella fantasier som jag använder mig av, på det här amatöristiska sättet, eller det idotiska sättet. Men utan en massa repetitioner, för det är många som använder det repetativa i sådana partier. Genom upprepning är det som om författaren fjärmar sig från de här banala utsagorna. Jag har tagit bort repetitionen mycket, och låter det banala vara kvar.

Har du någon ideologi bakom det?

Naturligtvis. Det finns en radikalt demokratisk tanke bakom att låta varje utsaga få ta plats. Det kan man göra i en bok, inte i samhället, eftersom en bok inte behöver ta ansvar för någonting. Där kan det samsas.

Är L=A=N=G=U=A=G=E-skolan något du känner dig lite besläktad med?

Absolut. Även om det inte är en skola. Men förhoppningsvis går det att utveckla det. Jag tror t ex inte längre att man kan använda ordet “brus”. Det är för enkelt. Man måste utveckla det.

Det här att allting får plats, tror du inte det blir lidande för läsningen?

Vi får se, jag vet inte. Nu är det mest sexuella fantasier och dom är helt normala, det är inga konstigheter. Men jag tyckte ändå att dom är väldigt extrema, trots att dom är så vanliga. Det är inte om bajs och sådant, utan det är helt vanliga heterosexuella fantasier. Men dom är extrema om man tittar närmare.

Men du har använt drömmar tidigare, framförallt i Minnen av kroppar i vila och rörelse. Är det egna drömmar då?

Det är både egna och andras.

Som du har tagit ganska rakt av då?

Nja, det är lite olika. Jag tog från Burroughs-boken och drömmar från andra författare som jag tyckte passade in.

(Del två finns här…)

César Vallejo – Uppfylld av världen

Artur Lundkvist skriver i inledningen till samlingen Uppfylld av världen om det säregna sätt som Vallejo satte samman sina dikter på… och det är värt att uppmärksamma. Men väldigt betydelsefullt när man läser första hälften av boken, något som för all del är värt att komma ihåg, är hur tyngd hans tidiga poesi är av traditionen, eller mer än av traditionen: dåvarande litterära trender.

(Han skrev inga genialiska ungdomsdikter, raderna struttar runt och tror dom är nåt, försöker vara speciella, gör sig till. Läsaren får inte ut mycket av det, men kritikern kan säkert känna sig smart. Det är just denna tillgjordhet – denna “kallaste avsiktlighet” – som sticker i ögonen, som är så outhärdlig. Vad som upplevs som långtråkigt i Vallejos poesi är troligen tidstypiskt. Kanske var det på något sätt litteraturhistoriskt kriminellt att skriva klart och kort då? Finast av allt var uppenbarligen att gå i cirklar runt raderna och vifta med armarna och låtsassvettas, som om man sökte plocka ner de exakt rätta orden från själva atmosfärens elektriska urladdningar. Den automatiska skriften, i vars spår så mycket smörja skrivits, spökar igen. Detta gäller Vallejo såväl som Neruda, Lorca, och alla andra uppstyltade modernistpoeter som jag har glömt namnet på. Det handlar om en brist på det som är grunden för nyskapande inom vilket fält som helst: inre nödvändighet och självklarhet, det desperata tillvägagångssätt som räddade Majakovskij, Diktionius och den sene Vallejo från att drunkna i sin egen generations sterila strömningar.)

Vallejo föddes 1892 i Santiago de Chuco, en liten nordperuansk stad, och dog i Paris 1938. 1918 gavs hans första diktsamling, Los Heraldos Negros, ut. Två år senare sätts han i fängelse, “anklagad för inblandning i politiska oroligheter“. 1922 kom Trilce, och även fall Lundkvist påstår att litet skiljer dessa två första samlingarna från den poesi han skrev åren före han dog, förutom “sin ännu mer stegrade förtvivlan och svartsyn, sin ännu hänsynslösare direkthet och skärpa i motsättningarna, den förbittrade dialektiken”, så är det gott att ännu tydligare understryka de sexton år av landsflykt, tillfälligt journalist- och lärararbete, politisk förföljelse, tuberkulos och ytterligare fattigdom som skiljer dom åt i ton och i ämne.

España, aparta de mí este cáliz (1937) och den postumt utgivna Mänskliga dikter (1939) är anledningen till att man idag läser Vallejo, dom förutan vore han säkerligen ganska bortglömd. Här träder den tätaste, mest hjärtskärande poesi man överhuvudtaget kan läsa efter ett tag fram från de vita sidornas trycksvärta.

Den första diktsamlingen, som skrevs under intryck från spanska inbördeskriget, skär djupast. Han berättar om den dödade kamraten – “de har dödat honom, tvingat honom att dö” – Pedro Rojas.

“Visiterande honom som död överraskade de
i hans kropp en större kropp, lämpad
för världens själ,
och i hans rock en död sked.”

Ur Spansk bild av döden:

“Ropa på den! Man måste följa den
ända till foten av fiendens pansarvagnar,
för döden är ett väsen skapat av kraft,
vars början och slut jag bär inpräglade
i mina illusioners huvud,
trots att den är utsatt för samma vanliga fara
som du känner till
och trots att den låtsas inte känna igen mig.”

Ur Fältslag:

“I Madrid, Bilbao, Santandér,
bombades kyrkogårdarna,
och de odödliga döda
med vaksamma ben och eviga skuldror i sina gravar,
de odödliga döda, när de kände, hörde, såg
hur lågt det onda sjunkit, och hur döda
de vilda mördarbanden blivit,”

Idag tycker jag mycket mindre om livet… från Mänskliga dikter är potentiellt fantastisk, skiktad med starka, orginella bilder, men även med överflödiga upprepningar och utropstecken som bromsar upp diktens tyngd! De nio odjuren är mer uppstramad, och starkare.

“Och olyckligtvis
växer lidandet i världen för varje sekund,
växer trettio minuter i sekunden, steg för steg,
och lidandets natur är fördubblat lidande
och martyriets villkor, köttätande, glupskt,
är lidande, fördubblat lidande
och det renaste gräsets uppgift är
fördubblat lidande
och livets goda innebär fördubblat lidande.”

Sedan Vreden, på något sätt både mer konkret och abstrakt, men eldigare, taggigare.

“Vreden som bryter ner det goda till tvivel,
tvivlet till tre likadana bågar
och bågen sedan till oväntade gravar;
den fattiges vrede
har ett stål mot två dolkar.”

Framme i full frihet, i prosapoetisk form, är han som klarast och starkast, som i den bitvis iskalla Det finns en invalid…, den sorgsna Timmarnas våldsamhet, eller Upptäckten av livet.

“Aldrig förrän nu har det funnits liv. Aldrig förrän nu har folk gått förbi. Aldrig förrän nu har det funnits hus och gator, luft och horisont. Om min vän Peyriet komme just nu skulle jag säga honom att jag inte känner honom och att vi måste börja på nytt. När, i själva verket, har jag lärt känna min vän Peyriet? I dag skulle bli första gången som vi lär känna varandra. Jag skulle säga honom att han skulle gå och återkomma och se på mig som om han inte kände mig, det vill säga för första gången.”

“Hur kort tid jag har levt! Min födelse är så nära att det inte finns någon måttstock för att räkna ut min ålder. Jag är ju just född! Jag har ännu inte levt! Mina herrar, jag är så liten att dagen knappt får rum i mig.”

***

fragmenta, etc. har lagt upp den här dikten av César Vallejo.

Metafor, meta-litteratur

Vad Enbris hatar som metafor kan mer precist beskrivas som en specifik meta-litteratur; lismande prydnadsskriverier för “avant garde”-skrået, konst för konstens (och dess alienations) skull. Litteraturen borde stå ansvarigt inför livet, och tjäna livet. Därför kan man hata poet-poesi, dyrkandet av inspirationsposer, bildrunkande, “surrealism av sämsta slaget” som gjorde den visionsmässiga slappheten och planlösheten till sitt riktmärke (sånt som Arthur Lundkvist bara älskade lite för mycket).

En bild kan ändå vid tillfällen, på något sätt, som man säger, spegla den enorma livsprocessen, och bryta genom de bokstavsmassor av vanor, lathet, brus och tjatter som språket utgörs av, och röra sig framåt, fortplanta sig.

Vad är värdefullt med lyrik? Att man där kan framföra sådant som passar dåligt för essän och tidningsartikeln. Heiner Müller sa att “det som ännu inte kan sägas, kan möjligen sjungas”, och det ligger nåt i det. Visionär lyrik är värdefullt, eftersom den likt SF söker förutsäga framtiden.

“Surrealismen” var fin när den avvek från kitschig bildspråkspragmatism och tog näring från traditionen, och närmade sig historia, politik, krig, mystik, rymdresor. Med detta klarnade språket också av och steg ut från pappret, mot livet. Varje självmedveten skolbildning är dödfödd, likt allt skrivande för en idés skull. Med detta dömer man inte ut enskilda diktare, men merparten av deras produktion.

Möjligen kan man läsa detta som en längtan efter “politisk dikt”, men det är inte det specifikt “politiska” som känns viktigt, men en angelägenhet att åstadkomma en slags livs-lyrisk växelverkan. Meta-litteraturen kan delas i två, den som görs för litteraturen, och den som görs för att bryta upp det litterära fältet och leda den kreativa processen ut i livet, alltså ett skrivande som inte bygger på litterära referenser, men sociala relationer.

Skillnaden mellan kartläggarna och fågelskådarna

FOTBOLLS-VM, FULLSTÄNDIG BEDÖVNING

INDUSTRIELLT TRAV

Precis som travbanan går historien runt och runt, och det bakomläggande systemet löses trots trägna studier upp i otydlighet.

En fjäder, eller fritt fallande lättpartiklar, eller exempelvis en plastpåse, rör sig helt och hållet beroende av yttre förhållanden (vind i atmosfären) i spiraler, i fria bågar.

En fluga ritar upp ändlösa vektorer; det är en enhet som besitter en sorts intelligens, som trots sina begränsningar visar på en fantastisk ingenjörskonst.

En fågel är nåt helt annat.

Förlorade kluster har påträffats

Förlorade kluster har påträffats.
Gå tillbaks och följ länkarna.
In i “världen”.

RÖD är fabrikshelvetet, nattlig prostitution

BLÅ är satelliterna i rymdens utkanter

GUL är död, blek öken

GRÖN är informationsflöden, -väggar

Johan Jönson (in english)

“Out of bed early. Went to the window, like every morning. I’m asking the world, or at least this place, with this morning ritual.”

Some works continue, refreshingly undisguised, into Johan Jönson’s books of “poetry”; some jargon from Heiner Müller, some drug-and-sex-metaphysics from Burroughs, and some concepts from Deleuze, Virilio, and others. However, it is also possible to absorb him as death metal, grindcore, Skinny Puppy, Meshuggah, Autechre, Merzbow. That is probably the interpretation that will get you the closest to these books.

The two years from Johan Jönsons debut Som Samplingsdikter (“As Sample Poems“) to Näst sista våldet (“The Next To Last Violence“) are important. The form has been straightened up – each spread is four lines, an empty line, another four lines, and the same thing on the other page, which is a contrast to the debut’s rambling, lightly edited first person monologues. The subject-matter also finds itself more concentrated. The undertitle Stycken ur anställningen (“Pieces from the employment“) hints at a movement away from the autobiographical to stark images of work in hospitals, laboratories, apartment buildings, subways, civil war, insect-consciousness. The text has become more naked, open, without hope – and fertile. We can continue here.

Much of the bleeding heart anarchist-sentiments that always could be found in the earlier books have been sweated away when we come to I krigsmaskinen (“In The War Machine“) – even though the tendency to research and analyze the planet remains. Something could be said here about writers who take efforts to create other stories than those from their own short life, who write themselves out of their own shitty angst and self-absorption (what Swedish poet-turned-aphorist Vilhelm Ekelund called “lyrical ‘unhappiness’ -: cowardice, a feminine bluntness in reasoning-tools, feminine self-pity, lack of interest in the truth“.

I read MONOMTRL as “one material” – a mass where everything affects everything, everything is needed (an outgrowth on the Spinoza-Deleuze-branch) – but also “materialistic”; all noise is needed, all the dirt, all distortion, all the patient, waiting, trying, testing, experimental work. Here it means descriptions of cities, blurry monologues, over-edited samples, noise, work-place-reports, distortion, repetition, in an unstructured composition; an open system, a continuing work.

“WHAT MEANS SOMETHING?
Unresolvable oppositions.
Other people’s suffering.
Sex-less blow jobs.
Short stories about God.”

Here follows some excerpts from MONOMTRL, translated into english.

***

9

Vibrations woke me up in the middle of the night. Had dreamt about death as a well-doer. An infinite number of nurses in white that floated forth and gave deadly and painless injections to everyone who preferred to be dead, but were afraid of the process of dying itself. Before the injections the nurses fulfilled everyone’s last sexual desires.

***

OPEN FIELDS

… an open space in different grays … between … the cast concrete-foundations that … gives support to the city-states streets and squares … an annihilating light … on its way forward … entering …

-

… a parking place … thrown out into space … outside of … the city is felt … in connection to … an incalculable shopping center … but … going away … or drowning … a dull electric ocean in an artificial green that … floats … a slow-flowing transparence … an interstellar gel … reflections of light … and subject the decorated shopping cart … that is about to speak …

-

… steppe-desert-landscape-sepia … insoluble with the sepia of the production … heaven and sand is blurred together … chopped-of cattle head … or buried cattle … close … in the feverish and very slow phenomenology … dusk and dawn … unidentified floating particles … dissolution between vision and experience … a deserted barn … mild hallucination about wide-spread death … and a possible newly awoken glitch … to restart from … to finish …

-

… glistening green corridor in movement … geometric waterfall of fluorescent lamps … a clinic and seducing vacuum-draft… right in front of … on the same level … nothing behind the mute and static light-flow …

***

IX

If we could see the networks of electricity, telephone- and computer-communication with our own eyes, we would see that matter has freed itself and has started thinking and that the earth is covered by an aura of diffuse light.

***

AN ARGONAUT MACHINE

1. Play. Cum. Noise. Through

2. me. Yes. Rectally. De
stroy. Play. Re

3. Make me. Stop. Wombs
pump. In
spurts out

4. 5. symptom-carriers. Silver dots. Directly
in the motor-wheelchairs. Rec. The Dollar Sign.
Rerewind. In the out
march of microbes. The front
asses constitutes a. Noise. Single. In.

6. 7. 9. A coordination system. One.
Mumbling. Wide open mechanical and.

8. Flat abyss. In. Silence. Still. All
directions. Play. The surviving.
Mumbling. Shit on the or
igin-machine. Give us
residence permits and. Fastforward.
Our daily. Blood sacrifice. I
give birth and kill. One

10. 11. 14. triangle. Becomes and
becomes. What you want. Pause.
Die. My body. A negative circle.
Are no longer. Use.
Noise. Flicker. Play. Here.

15. Chopped of body
parts. Of me.

16. 17. 29. Rec. Mirror-rectangular. I am made.
To that slave. Rerewind. Play.
I can constitute. If. Again. Bubbling

13. silver dots. I. Am re
territorialized. I.
The pentagon. On bare.
Knees. Stop. With gaping
eyes. And gaping

18. 20. 19. mouth. And. Noise.
Fastforward. Rerewind. Play.

24. Still. Rec. Mumbling. Chopped
up-bodily-ness. Here.
Scrawling. My Heart. Pause. But.

25. 26. 44. That is. Play.

29. 28. A technical. Artefact. Play. Pause.
Yes. But. That.
Fastforward. Rerewind. Still. Working.
For. Mumbling.

27. The girls. Noise.
Flicker. Silence.
Play.

23. Rec. About. Mani. Hackings.

31. Padme. Rec.

¥‡ºŠ™§. Hum. Mmmm.

Dziga Vertov, 1918

“I am the camera’s eye. I am the machine that shows you the world as I alone see it. Starting from today I am forever free of human immobility. I am in perpetual movement. I approach and draw away from things–I crawl under them–I climb on them–I am on the head of a galloping horse–I burst at full speed into a crowd–I run before running soldiers–I throw myself down with the aero planes–I fall and I fly at one with the bodies falling or rising through the air. “

Lite kort om Johan Jönson

“Den som tar sitt liv gör nästan alltid rätt.”

“Uppe tidigt. Gick fram till fönstret, som varje morgon. Jag frågar världen, eller åtminstone den här platsen, med denna morgonritual.”

Johan Jönsons två år från debuten Som Samplingsdikter fram till Näst sista våldet är betydande. Formen stramas upp – varje uppslag är fyra rader, mellanrum, fyra rader till, och likadant på andra sidan (jämfört med debutens lätt redigerade monologer). Även innehållet är klarare. Undertiteln Stycken ur anställningen antyder att vi rör oss bort från självbiografiskt mummel mot bilder av arbetslivet, miljö, kroppar, myrmedvetandet – naket, öppet, hopplöst, och fruktbart.

Vi kan fortsätta här.

Fram tills I krigsmaskinen har han lyckats arbeta bort mycket av de få delar smetigt världsamvete som förut legat och latat sig i hans poesi.

Driften att undersöka och analysera omvärlden finns dock kvar.

Det är något med författare som tar sig mödan att utvinna andra berättelser än de från det egna lilla jaget, som lyckas arbeta sig ut från sin egen sketna ångest och självupptagenhet – vad Vilhelm Ekelund kallar den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse“.

MONOMTRL utläser jag “ett material” – en massa där allt påverkar allt, allt behövs (en utväxt på linjen Spinoza-Deleuze) – men även “språkmaterialistiskt”; bruset behövs, all smuts, all störning, alla obegripligheter – allt träget, prövande experimentellt arbete.

Ofta betyder det en godtycklig komposition, alltså ett öppet system, ett pågående arbete – stadsbeskrivningar, suddiga monologer, sönderredigerade samplingar, brus, upprepningar, arbetsplatsrapporter.

“VAD BETYDER NÅGOT?

Oförsonliga motsättningar.
Andras lidande.
Könlösa avsugningar.
Korta berättelser om Gud.”

En del arbeten fortsätter, uppfriskande oförklätt, in i Johan Jönson; syntax från Heiner Müller, knark-och-sex-metafysik från Burroughs, tänkande från Deleuze och andra.

Men han går också att läsa som dödsmetall och Skinny Puppy, eller Meshuggah, Autechre, och Merzbow). På så sätt kommer man nog trots allt närmast de här böckerna.