Intervju med Fredrik Edin, del fyra

Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?

Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.

Då spelade dom house där?

Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.

Kom inget sånt här till Sverige?

Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.

Du spelar inte själv?

Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.

Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?

Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.

Så du fuskar?

Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.

(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)

Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.

När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.

Och det finns fortfarande utrymmen.

Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.

Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.

Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.

En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?

Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.

Vad sa han?

Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.

Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.

Intervju med Fredrik Edin, del tre

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ‘79 eller ‘80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.

Incredible Cormega Interview

Comega has the dopest flow, the deepest lyrics, the illest eyewear (as obvious in the following video), and he gives the hottest, most thoughtful interviews. This one is one of the best yet (professionally done too). He goes in depth regarding Tha Realness, which as the year is coming to an end, I have to put as the very best album of the decade. I’m almost sure of that.

Born And Raised isn’t the masterpiece that I was expecting though, mainly because of some poor production choices (Mega Fresh X, Get It In). Odd, odd since Cory normally has an excellent ear for beats. Still, Mega has improved with the lyrics yet again. If you don’t put Journey, The Rapture and Define Yourself as some the best tracks of the year, I question your taste in traditionalist rap music.

Intervju med Fredrik Edin, del två

(Del ett och tre)

Jag håller på att skriva lite om Hunter S. Thompson. Vad jag tänkte fråga dig om är din relation till honom. När började du först läsa honom?

Jag började läsa honom när jag började plugga. Jag började plugga ganska sent, när jag var 26-27.

När var det här?

Det måste ha varit 15 år sen. Mitten av 90-talet.

HST är lättillgänglig idag. Du har filmen Fear And Loathing In Las Vegas, alla vet vem han är. Hade man en annan bild av honom på den tiden?

Det var strictly underground. Jag började skriva när jag var runt 30, men jag hade börjat intressera mig för både journalistik och skrivande och fick tag på en av hans valkampanjsböcker när jag var i London. Det var Better Than Sex eller den som handlar om när Nixon blev…

Fear And Loathing On The Campaign Trail.

Ja, någon av dom. I början var det bara, “Vad fan är det här?” Jag fäste inte så stor vikt vid det faktiskt, jag tyckte det var intressant men inget jag tänkte så mycket på innan filmen dök upp. Efter jag såg den läste jag allt som jag kom över med honom. Det var precis innan jag började journalisthögskolan. Jag tror aldrig jag hade gått klart där om Hunter S. Thompson inte hade funnits. Det var ett förfärligt klimat. Jag tyckte de flesta där var helt galna på nåt sätt. Hela den här grejen om att de gjorde konskevensneutral journalistik och att dom speglade verkligheten, kanske inte objektivt men sakligt. Det kändes förljuget på nåt sätt. Det kändes som: “Jag vill göra tvärtom, jag vill göra som Hunter S. Thompson”. Som bara utgick från vad han själv kände och tyckte i olika situationer, vilket jag tror är vad alla journalister gör. Men några låtsas att “vi är så sakliga och vi tycker ingenting och vi tar inte ställning”. Fast det gör dom i högsta grad. Min främsta koppling till honom är att han har tagit mig igenom journalisthögskolan.

Jag frågade Jim Goad vad han tog från Thompson. Han sa att när han läste till journalist fick HST honom att inse att man kan rapportera och skriva sakligt och med bra faktaunderlag utan att förlora sin personliga stil. Det är väl ungefär som du har sagt här.

Det är skönt att ha samma fragment av en livshisoria som Jim Goad av alla människor. Han verkar väldigt speciell. Jag tycker han växlar mellan att göra helt briljanta saker till att vara mest dum. Särskilt i Shit Magnet som bara handlar om att han misshandlar och sviker sin fru och är otrogen.

En del delar är väldigt bra. Men det är som du säger. Först så får man ha 20 sidor med hans bekymmer med sin psycho-flickvän, och sen har man 50 sidor där han totalkrossar det amerikanska samhällets föreställningar om fängelsesystemet. Det är extremt välresearchat och välformulerat.

Han kanske behöver en redaktör. Han är oerhört begåvad men kan inte låta bli att ha med några sidor som är direkt dumma i alla sina böcker.

Framförallt är han väldigt färgad av det amerikanska samhället tycker jag. Hans samhällssyn är väldigt individualistisk och det finns inget hopp om förbättring.

(Del ett och tre)

<?xml version=”1.0″ encoding=”UTF-8″?>
<PatternClipboard.BlockBuffer doc_version=”0″>
<TrackColumns>
<TrackColumn>
<TrackColumn>
<Lines>
<Line index=”0″/>
<Line index=”1″/>
<Line index=”2″/>
<Line index=”3″/>
<Line index=”4″/>
<Line index=”5″/>
<Line index=”6″/>
<Line index=”7″/>
<Line index=”8″/>
<Line index=”9″/>
<Line index=”10″/>
<Line index=”11″/>
<Line index=”12″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”13″/>
<Line index=”14″/>
<Line index=”15″/>
<Line index=”16″/>
<Line index=”17″/>
<Line index=”18″/>
<Line index=”19″/>
<Line index=”20″/>
<Line index=”21″/>
<Line index=”22″/>
<Line index=”23″/>
<Line index=”24″/>
<Line index=”25″/>
<Line index=”26″/>
<Line index=”27″/>
<Line index=”28″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”29″/>
<Line index=”30″/>
<Line index=”31″/>
<Line index=”32″/>
<Line index=”33″/>
<Line index=”34″/>
<Line index=”35″/>
<Line index=”36″/>
<Line index=”37″/>
<Line index=”38″/>
<Line index=”39″/>
<Line index=”40″/>
<Line index=”41″/>
<Line index=”42″/>
<Line index=”43″/>
<Line index=”44″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”45″/>
<Line index=”46″/>
<Line index=”47″/>
<Line index=”48″/>
<Line index=”49″/>
<Line index=”50″/>
<Line index=”51″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>A-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”52″/>
<Line index=”53″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>F-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”54″/>
<Line index=”55″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>D-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”56″/>
<Line index=”57″/>
<Line index=”58″/>
<Line index=”59″/>
<Line index=”60″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”61″/>
<Line index=”62″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
</Lines>
<ColumnType>NoteColumn</ColumnType>
</TrackColumn>
<TrackColumn>
<Lines>
<Line index=”0″/>
<Line index=”1″/>
<Line index=”2″/>
<Line index=”3″/>
<Line index=”4″/>
<Line index=”5″/>
<Line index=”6″/>
<Line index=”7″/>
<Line index=”8″/>
<Line index=”9″/>
<Line index=”10″/>
<Line index=”11″/>
<Line index=”12″/>
<Line index=”13″/>
<Line index=”14″/>
<Line index=”15″/>
<Line index=”16″/>
<Line index=”17″/>
<Line index=”18″/>
<Line index=”19″/>
<Line index=”20″/>
<Line index=”21″/>
<Line index=”22″/>
<Line index=”23″/>
<Line index=”24″/>
<Line index=”25″/>
<Line index=”26″/>
<Line index=”27″/>
<Line index=”28″/>
<Line index=”29″/>
<Line index=”30″/>
<Line index=”31″/>
<Line index=”32″/>
<Line index=”33″/>
<Line index=”34″/>
<Line index=”35″/>
<Line index=”36″/>
<Line index=”37″/>
<Line index=”38″/>
<Line index=”39″/>
<Line index=”40″/>
<Line index=”41″/>
<Line index=”42″/>
<Line index=”43″/>
<Line index=”44″/>
<Line index=”45″/>
<Line index=”46″/>
<Line index=”47″/>
<Line index=”48″/>
<Line index=”49″/>
<Line index=”50″/>
<Line index=”51″/>
<Line index=”52″/>
<Line index=”53″/>
<Line index=”54″/>
<Line index=”55″/>
<Line index=”56″/>
<Line index=”57″/>
<Line index=”58″/>
<Line index=”59″/>
<Line index=”60″/>
<Line index=”61″/>
<Line index=”62″/>
</Lines>
<ColumnType>EffectColumn</ColumnType>
</TrackColumn>
</TrackColumn>
</TrackColumns>
</PatternClipboard.BlockBuffer>

Intervju med Fredrik Edin, del ett

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)

Jazzy Jay on the birth of “Planet Rock”

(via GRANDGOOD)

Intervju med Johan Jönson, del två

(Del ett finns här…)

Jag tycker det är roligt i Efter arbetsschema, att du en bit in i boken börjar prata direkt till läsaren, du gör en slags programförklaring. Var kom det ifrån? Du börjar göra ett manifest, en slags utvärdering.

Jo, jag vet, sidan 500 eller 600. Jag tänkte: Det värsta jag vet är när författare försöker imponera på läsaren med sin stil, sina liknelser; det är förbjudet. Alltså måste jag göra det. Jag fick en sån tanke. Och då började jag med att vända mig till läsaren. Man vet ju alltid att läsaren är där. Jag tycker lika gärna man kunde säga det högt. Dom där partierna har en sorts Claude Simon-stil – alltså jag tror inte jag skriver som honom, Simon är en av mina favoritförfattare, han skriver makalösa böcker – men det är en sån stil, jättemycket kommatering, bisatser. Men dom glitchar så att säga, dom hackar, dom är lite fel hela tiden. Det är lite syftningsfel också.

Ja, det är väldigt mycket komman, det blir väldigt konstigt. Det känns som du skriver väldigt avancerat, men det blir fel.

Jo, precis, det är skevt.

Det är något medvetet alltså? För det känns lite retarderat. Det känns som du försöker skriva fint, men det blir inte bra.

Det var meningen, att det skulle hacka.

Det här kändes väldigt arkaisk på något sätt för mig. Det är en väldigt modernistisk bok och sen kommer du och pratar direkt med läsaren, som någon 1700-talsgrej nästan.

Jo. Jag tyckte… Jag ville säga det högt. Läsaren är en förutsättning. Man vet alltid det. Och jag ville säga det högt.

Det kändes som ett bokslut, som om du ville summera. Det var ganska kul att du sa rakt ut att du ville skriva arbetarsubjekt.

Men det var också att jag kände mig död, privat. Jag tänkte att jag är ju redan död, jag måste se vad som hänt, varför jag är död.

Var det någon sorts katarsis?

Nä, det var ingen befrielse alls. Jag måste bara se hur det har blivit på det här viset.

Men blev väl enklare att se det utifrån?

Nä, det blev det inte. Det blev ingen befrielse alls. Nästa bok är ännu värre. Ännu dödare.

Bara värre och värre?

Ja, i det fallet blev det så. Där är man nog död ända från första början. Den kommer ut i april på Bonniers.

På Bonniers med extrema sexuella fantasier?

Bland annat. Den handlar om mycket. Den är tjock.

Men det passar annars bra på Bonniers.

Jo, men det är bara några grejer. Det är egentligen inte mest om det, det handlar om alkoholism och droger.

Du skrev något för Glänta om alkoholism?

Det är ur den boken. Hela boken ser ut som en sådan dialog.

Dialogen passar bra för dig.

Ja, det är en bra metod, man kommer vidare…

Sån Platon-dialog är lite korkad egentligen, det är ju ingen dialog…

Nä, det är dialektik. Nån som tänker bara. Men så är det hos Platon också.

Platon har alltid rätt! Ingen annan vinner. Men det är ett bra sätt att leda fram tankarna på.

Jag tror det. Då ledsnar man inte så snabbt. Med vanlig prosa tappar jag intresset, om det inte är extremt bra.

Du skriver i Efter arbetsschema att du tycker att det är ganska glest i arbetarlitteraturen? Det finns inte så många arbetarförfattare?

Det finns det, men dom är inte på tapeten. Dom är inte populära, och dom är inte sexiga. Förutom Susanne ??????????. Hennes bok gick väldigt bra. Men hon skriver inte om arbetet så mycket, men familjen och fattigdomen i en arbetarklassfamilj. Inget om arbetet och arbetsrörelserna.

Jag tänkte på det när jag läste Efter arbetsschema, och sedan gick tillbaks och läste I krigsmaskinen – det är ingen som har skrivit om det här förut; hur det är att åka till ett bemanningsföretag. Det är ingen som skrivit om det alls.

Nä, jag vet. Men det är dom nya jobben.

Inte bara dom nya jobben. Fabriksjobb; det är ingen som skriver om det heller.

Inte numera. Det är väldigt ovanligt. Men det finns ju, men dom som skriver uppmärksammas inte. Och det beror delvis på – det finns många orsaker – men en är att det estetiska är så svagt. Inte alltid, men ofta. Fredrik Ekelund är ett undantag, från Malmö. Hans nya bok kom förra året, M/S Tiden, och den utspelar sig  i minnet hos en massa hamnarbetare. Det är en mycket dialogisk, Bachtinsk roman vars estetik inte är svag, den är mycket genomtänkt. Det är en bra roman.

Apropå svensk arbetarlitteratur, kan du gå tillbaks och hämta inspiration?

Jag snor av det där.

Från tidigare generationer?

Det har jag gjort.

Det känns som det finns dom proletärförfattarna från 20-, 30-, 40-talen, men sen vet man inte mycket, det finns inget som träder fram i minnet. Det enda man hört talas om är 60- och 70-talets politiska diktare som verkar vara mer skrivna ovanfrån, eller utifrån. Göran Palm eller vad dom nu heter…

Palms LM-böcker är inte roliga idag, dom är helt hopplösa.

Men dom tidigare kan man hämta mycket från?

Inte mycket, men en del. Jag har gjort det i alla fall. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Eyvind Johansson…

Fridegård?

Jag kommer inte ihåg. Jag vet inte om jag tagit från honom. Och så dom som kom på 60-talet. Erik Johansson. Men jag använde deras grejer redan i Krigsmaskinen-böckerna. Jag tar rader och gör om dom. Modulerar om dom och söker passa in dom.

Och det skäms du inte för?

Nej, nej, nej, så gör alla. Vården är inte mycket skildrad. När jag skulle skriva om det så fick jag formulera mer själv, och det blev också de svagaste partierna tycker jag själv. Fabriksskildringar finns det jättemycket.

Och där har du hämtat mycket inspiration?

Ja. Även om den fabriken inte liknar den man läser om.

När man läste om statarförfattarna i skolan verkade dom så tråkiga och platta. Jag började läsa Ivar Lo-Johansson Pubertet nu, och den är rolig eftersom det är så mycket om kroppsliga saker, lukter och smaker, vilket är skitintressant.

Ja det är det. Och hur han skriver jättemycket om sig själv, det är självbiografiskt. En kollektivets skildrare som använder sitt eget liv så mycket. Han inkarnerar så mycket av sin omgivning ; jag tror att det är så han tänker. Och det funkar bra.

Han skriver om sig själv för att visa samhället.

Han vill inte bara lyfta fram sig själv. Det material han har täcker många fler än han själv.

Du bidrog till Lars Mikael Raattamaas senaste?

Ja, han bjöd in ett 20-tal personer att skriva i den boken.

Tycker du det funkade?

Ja, det var ganska intressant. Jag visste vad boken skulle heta och vad dikterna skulle heta. Och så skrev jag utifrån det.

Tror du det finns nån framtid i kollektiv litteratur?

Det är många som jobbar så. Jag gör det inte, tycker det är tråkigt. Jag är helt själv, alltid. Men jag vet ju att många gör det. Kajsa Sundin gör det, Athena Farrokhzad och dom här människorna som är jätteduktiga, dom skriver ofta kollektivt. Linn Hansén och dom. Även Kristoffer Folkhammar.

Lyckas du leva på litteratur nu?

Just nu gör jag det. Lite från Bonniers, den senaste har sålt ganska mycket. Jag har fått uppläsningsjobb från uppmärksamheten. Och stipendier. Så just nu slipper jag ha nåt skitjobb.

Jävligt skönt. Blir det nåt mer på OEI Editör? Dom böckerna var så fint grafiskt gjorda.

Inget som är klart. Jag har hoppas kunna göra åtminstone en bok till. Pascal är förbannat duktig. Det är kul att jobba så, att överlåta åt honom att göra som han vill. Någon gång ska jag göra en virologisk bok på Editör. Jag ska göra en andra bok (efter Virus från 2004) på samma tema. Det är så mycket jobb bara. Dels har det hänt så mycket på det virologiska området i stort. Det är mycket jobb och jag orkar inte det nu, jag har annat att göra först.

Du måste läsa in dig mycket?

Ja, jättemycket. Jag måste intervjua folk och hålla på.

Det är så det fungerar, du gör mycket research?

Ja, jättemycket, och med den boken kommer bli extra mycket.

Vilka nya, eller nyare, författare gillar du i utlandet?

Jag är så dålig på språk. Jag läser engelska, och på tyska läser jag även fall jag inte kan egentligen.På tyska gillar jag Thomas Kling jättemycket. Han finns på svenska också. På engelska gillar jag Bruce Andrews sen gammalt. Don DeLillo tycker jag om.

Är det han cyberpunk-författaren?

Nej, han skriver realistiska, stora romaner. Traditionella, men han är jättebra.

Det finns mycket science fiction-motiv i dina böcker, men det är inte något du är intresserad av?

Nä, jag läser inte det, tycker det är hopplöst. Jag tror inte på dom där romanerna. Jag gillar inte alls det. Burroughs i så fall.

Intervju med Johan Jönson, del ett

Efter det att Johan Jönson läst ur sin Efter arbetsschema i Teatermaskinens pirattält på Norbergfestivalen fick jag chansen att ställa några frågor till en av mina absoluta favortitförfattare. Det är mycket som jag missade att ta upp då det hela var oförberett. Jag får tacka  Johan för sina uttömmande svar och sin tid, och jag beklagar eventuella felhörningar (det blev alltså en hel del bakgrunds-techno på inspelningen som ibland dränker rösterna).

“Du är alltså fortfarande involverad i Teatermaskinen?

Ja, igen. Jag har varit borta ett tag, men nu är jag tillbaks.

Senaste pjäsen ni gjorde var för några år sedan?

Ja. Logosfält från 2005. Nu ska vi göra en ny, som jag har skrivit. Zoembient.

Har det något att göra med “ambient” och “zombies”? Termen “zoe”… Vad är det?

Jo. Absolut. Det är från Aristoteles från början. Men den används på många olika ställen. Biologin använder den, och zoologin. Aristoteles använder bio och bios som en sorts subjekt… zoe är mindre subjekt än bio, det är ännu mindre, som en grönsak eller en växt. Att bli en grönsak, som gamlingar kan bli.

Grönsaksblivande handlar det om alltså?

Ja. Det kommer från början från Aristoteles, om jag har förstått det rätt. Att likna något vid en grönsak.

Att likna en människa vid en grönsak till exempel?

Till exempel.

Så det knyter an lite till dina andra teman, äldrevård…

Jo, det är användbart så, och så är det lite skillnad… hela den politiska ???????? använder bio väldigt frekvent och bra, alltså Foucault och Agamben och alla dom. Men zoe är mer ett svagare subjekt. Mindre individuellt, mera – som jag uppfattar det – som växt eller mossa i naturen. Den typen av subjektivitet. Knappt existerande men ändå finns det. Det är livet, men inte så mycket mer.

Jag pratade med någon från Teatermaskinen. Det verkar som de har mycket på gång. De håller på att bygga någon slags Bauhaus, en teaterverkstad?

Ja, jag vet att det ska bli ett hus. Jag har sett ritningen. Det ska bli ett hus mitt i skogen. En toppmodern teaterlokal, och även bostäder.

Och ni ska bjuda in internationella teatergrupper?

Jag tror det. Jag är inte så involverad i det praktiska.

Alla andra (i Teatermaskinen) bor i trakten här, medan du bor i Stockholm. Men du är från Norrland?

Jag är uppväxt utanför Sundsvall.

Vad var din första kontakt med litteratur? Det känns inte som du kommer från de miljöer där man har litteraturen hemma, eller?

Det var nog från skolan… men jag var helt ointresserad. Det var gammeldags litteratur kommer jag ihåg, Carl Snoilsky och sånt fick man läsa.

Din första kontakt, var det genom populärkultur, eller?

Ja. Television. Jag såg författare på TV. Det kom jag ihåg. Dom verkade vara coola. Det verkade vara ett bra jobb, eller snarare – inte ett jobb, man slapp jobba. Jag trodde dom tjänade mycket pengar, och att dom fick knulla mycket.

Vilka såg du då?

Det var olika författare. Såna jag inte tycker om nu. Och allting var helt fel, dom tjänar inga pengar. Jag såg Bruno K. Öijer t ex på TV, och tyckte att han var jättecool. Det här var någon gång mitten på åttiotalet.

Har du någon relation till dom idag?

Nä. Öijer tycker jag är bedrövligt dålig och tråkig. Jag gillar honom inte alls, tycker han är löjlig. Hans senaste bok – jag har ju läst dom där – vad heter den, Svart som silver, den är jättedålig. Det är obegripligt att den kan ha passerat. Den är ojämn och flera dikter är jätte-…

Varför tror du han är så folkkär?

Det får han fundera på. Det ingår ju inte i hans koncept. Han gör så enkla diktomier, anti-intellektuella uppdelningar av goda och onda.

Vad tycker du är intressant idag i Sverige?

Jag tycker det finns mycket bra böcker som kommer ut i Sverige, det är jättemånga som jag tycker om. En gammal författer som heter Lennart Sjögren. Hans första böcker kom på femtiotalet. Han bor på Öland och har gjort det hela sitt liv. Han skriver jättebra böcker. Dikter.

Jag tycker allt du skriver är ganska genomsyrat av någon slags hypermodernism. Det är han också då?

Nej, han är mer traditionell, men jättebra.

Så det är inte så att du bara läser hypermodernism?

Nej, absolut inte. Jag gillar Dante.

Har du planerat att ha musik när du läser dikter?

Jag har gjort det några gånger, med musik på olika sätt. Någon gång har dett gått hyfsat, någon annan gång har det varit katastrofalt dåligt. Jag är ingen artist. Jag bara läser så neutralt som möjligt. Jag kan inte framföra. Hur man ska integrera det med musik vet jag inte riktigt, jag tycker det är svårt. Det kräver en del jobb och jag har inte riktigt tid med det känns det som.

Nä, det är ett till yrke.

Ja, visst. Man måste repa och hålla på. Det tar sin tid. Man måste göra det riktigt tycker jag. En gång läste jag med två noise-musiker i Norge. Det var enklast tänkbara. Jag läste, och så spelade dom, och så läste jag, och så spelade dom, varannan. Vi hade aldrig träffats innan vi stod på scen. Det var kul. Det var ingen estetisk strategi så att säga, det var bara enklast tänkbara. Men det var kul, det var hög och härlig musik så folk fick hålla för öronen.

Jag tycker det är mycket populärkultur i dina böcker, nästan som musikstilar, en del dikter är mer noise, en del drone eller ambient, en del mer kängpunk…

Hårdrock i så fall! Kängpunk lyssnar jag inte på. Jag tycker det är hopplöst. Hårdrock lyssnar jag mycket på, smarta band som Meshuggah, Cult Of Luna, ?????, såna band tycker jag om.

Ska du försöka se lite såna grejer här?

Då har jag åkt tyvärr. Måste åka strax till Stockholm.

Har du tagit mycket inspiration från populärkultur i skrivandet?

Det är svårt att veta var saker och ting kommer ifrån. Men det går inte att bortse från populärkultur.

Men det är ingen musik du har medvetet använt? Något grepp eller så?

Jag är inte musikalisk. Jag kan inget om musik. Men jag lyssnar gärna.

Jag menar som motiv, eller som koncept.

Ja, det har jag gjort, absolut. Om man ser på en låt av Meshuggah som ändrar riktning ofta i låten, byter takt, pauser, mikrotystnader. Det går naturligtvis jättelätt att överföra. Det är mot kollagehållet, inga konstigheter. Men det kan ändå vara bra att påminnas om det, tycker jag. Det är samma med flera av de electro-musiker som jag har sett här. Det är först en tung rytm, och så bygger dom på, bygger på, bygger på. Det är en enkel modernistisk kollageform som tekniken gör väldigt enkel. Men jag tycker fortfarande att det är en fullt gångbar metod. Däremot kan läsarna ha svårt för denna typ av motsättningar i en text. Det är inte alltid det uppskattas. Men jag tycker det är roligt.

Har du tagit något från elektronisk musik?

Ja, en del. Det tror jag.

Har du några favoriter där?

Jag gillar Differnet, dom svenska. Sen gillar jag såklart Merzbow, gamla favoriter. Autechre. Banden här har jag inte hört talas om.

Senaste boken måste du ha hållit på med länge? 800 sidor!

Ja, några år.

Höll du på med den före Collobert Orbital och Restaktivitet?

Ja. Men det är svårt att säga hur länge. Och så har jag lyft in anteckningar från så långt tillbaks som åttiotalet, som jag har fått användning för i den här boken. Om när jag jobbade på fabrik och såna ställen.

Tidigare har du gjort böcker på kanske hundra sidor. Varför så stor nu?

Ja, den blev det på något vis. Det är roligt med tjocka böcker. Jag hade olika partier på olika ställen i datorn, och så satte jag ihop det. “Fan vad mycket det blev! Tänkte inte riktigt på det.” När det blev dags att lämna in tänkte jag, “det är ingen som tar det här… men skit samma, jag lämnar in det”. Men det tog dom.

Det känns som vissa partier är väldigt koncentrerade, och andra är mer repetativa och vardagliga, inte så fyllda med mening, det känns som dom är mer utspädda på något sätt. Var det någon taktik?

Ja, det var det. Dom är idiotiska eller amatöristiska. I nästa bok kommer det ännu mer sådana grejer som jag var intresserad av ett tag. Och det är ofta vardagsgrejer. Men i den nya boken, den kommer i april, är det massa sexuella fantasier som jag använder mig av, på det här amatöristiska sättet, eller det idotiska sättet. Men utan en massa repetitioner, för det är många som använder det repetativa i sådana partier. Genom upprepning är det som om författaren fjärmar sig från de här banala utsagorna. Jag har tagit bort repetitionen mycket, och låter det banala vara kvar.

Har du någon ideologi bakom det?

Naturligtvis. Det finns en radikalt demokratisk tanke bakom att låta varje utsaga få ta plats. Det kan man göra i en bok, inte i samhället, eftersom en bok inte behöver ta ansvar för någonting. Där kan det samsas.

Är L=A=N=G=U=A=G=E-skolan något du känner dig lite besläktad med?

Absolut. Även om det inte är en skola. Men förhoppningsvis går det att utveckla det. Jag tror t ex inte längre att man kan använda ordet “brus”. Det är för enkelt. Man måste utveckla det.

Det här att allting får plats, tror du inte det blir lidande för läsningen?

Vi får se, jag vet inte. Nu är det mest sexuella fantasier och dom är helt normala, det är inga konstigheter. Men jag tyckte ändå att dom är väldigt extrema, trots att dom är så vanliga. Det är inte om bajs och sådant, utan det är helt vanliga heterosexuella fantasier. Men dom är extrema om man tittar närmare.

Men du har använt drömmar tidigare, framförallt i Minnen av kroppar i vila och rörelse. Är det egna drömmar då?

Det är både egna och andras.

Som du har tagit ganska rakt av då?

Nja, det är lite olika. Jag tog från Burroughs-boken och drömmar från andra författare som jag tyckte passade in.

(Del två finns här…)

"Is it you playing the music… or are you getting played?"

DIRECT TV: Detroit’s Underground Resistance

KRS-ONE and the New World Order

I watched Alex Jones’ The Obama Deception yesterday (well, most of it anyway).

While it surely is wise to pay special attention to what kind of people the new president puts in his government (as we saw in the documentary mostly bank people, members of the Bilderbergs and The Trilateral Commision, leftovers from the Bush administration, even Henry Kissinger (of all people) as an advisor), Jones’ extreme emphasis on certain people and secret organizations does the whole thing a disservice. Conspiracy theory does not make you feel like the world is in our hands (which it really is), but in the hands of a few very powerful men. His dada-like gusto and ability to dig up interesting factoids should be acknowledged, but his analytical tools need to be sharpened.

What I gained from watching this was mainly a deeper respect for KRS-ONE (who stops by to give his two cents on the new administration). He is one of the few rappers who has had the balls and the intelligence to critize the first black president. His message: “Don’t get caught up in the emotionalism of Obama!“

Kris is still completely on top of his game, spiritually profound and verbally razor-sharp, having stayed relevant for more than 20 years, releasing more than 20 albums (Pick It Up form the youtube-clip sounds pretty dope, Maximum Strenght needs to be looked into), and succeeding with seemingly impossible tasks, such as incorporating dancehall and vegetarianism into the boom and the bap and still keeping it one hundred percent hardcore. Twenty-two years after Criminal Minded, he still smacks you over the head verbally. If it is one artist I would like to see live, it would be the Blastmaster.

Now what Alex Jones really should do is record an album with the God, supplying the anti-governmental motivation speeches and creepy electronics backdrops that we are used to from his movies to The Teacher’s most politically explicit verses.

KRS-ONE f. Truck Turner – Bring It To The Cypher (prod. by DJ Premier)

Saul Williams f. KRS-ONE – Ocean Within

KRS-ONE – You Thug (prod. by Marley Marl)

KRS-ONE – Sound Of Da Police (Showbiz Remix)

“go and tell ya momma i took a bite outta ya bum…“