Vilhelm Ekelund – del 4

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

“När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, vad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de bägge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn ‘indisposition’. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. Det väntade är ett ruttet äpple, men stunden ett gyllene, moget.“

(Veri similia)

“Den lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse.“

(s. 35, Båge och lyra)

“Kvinnan är fredsvän! – ja, det är en högst hedervärd sak… Hon afskyr allt annat krig än det som hon själf har mästerskapet uti: det krig som är tusenfaldigt dummare, grymmare, mer ödeläggande än all världens världskrig.“

(s. 22, Väst-Östligt)

“Aldrig behövs det högre himmel i själen, aldrig renare klarhet då det gäller att ta parti mot pöbeln i dig själf.”

(Metron)

“Från sorgen var det nära till glädjen. Men från vreden och hatet är där öknar, ogenomträngliga av törnen.“

Ulf I. Eriksson – Människans signalement

(I Den största lyckan (utgiven av Vilhelm Ekelundsamfundet 1999, sextio år efter bildandet) läser jag Ulf I. Erikssons Människans signalement. Boken innehåller, förutom Carl-Erik af Geijerstams och Carl-Henning Wijkmarks utvikningar kring centrala Ekelund-begrepp, flera halvsentimentala redogörelser för första kontakter med diktaren-aforistikern; Eriksson får sägas hamna nånstans emellan.

Det var Eriksson som med Exempel – anteckningar i levnadskonst först fick in mig på Ekelund. Här klargör hans sparsamt skrivna text bl a något om varför ljusseendet, dagdyrkandet, solekonomin kräver ett öga för mörker, varför kvardröjandet i tillvarons svärta inte avgjort leder till människoföraktet, men till en mystik, “en kommunikation av eld”, en helighet “utanför varje syfte, utan mening”.)

***
”De ha fått lite system på sin sjaskighet: och nu sitta de och håna ‘ensidigheten’.
De äro ‘goda vänner med de nära tingen’.
Ja, för den vänskapen och den närheten har närigheten sörjt.
Respekt för allt som är god konjunktur, för hvarje makt, hvari innehålles löftet om god matherre – se där det friska djup, hvarur deras aristokratiska ideal blommat, deras
värdighetsdyrkan tagit mandom och betjentglans.
Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under.
Kryparen-rytaren: mitt första tydligt-skarpa intryck af människolifvet! Den synen var det första som gjorde mig led vid människornas värld; den synen brände sig år för år skarpare och skarpare in i sinnet, – och Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement.
(Passioner Emellan, s. 30)

NU VAR DET 1960-tal och den unge individualanarkisten och moralisten söker sitt samhällshats ideala självbekräftelser – ett sökande som inte nöjer sig med det omstörtande studiet av Michail Bakunin och Gustav Landauer, av Max Stirner, Den ende och hans egendom (1910/11) och av Pehr Henrik Törngren, Moralsjukdomen (1940). Även Friedrich Nietzsches ‘förbrytartheori’, som öppnar dunkla in- och utsikter, tjänstgör i diskrediteringen av det ‘goda’ samhället med de fina och förnämt älskvärda ‘karaktärerna’. Afgudaskymning: ‘Förbrytaretypen … henne fattas vildmarken, en viss friare och farligare natur och tillvarelseform … hennes dygder äro af samhället lysta i bann … hennes lifligaste drifter växa snart ihop med de nedtryckande affekterna, med misstro, fruktan, vanära.’ (Ernest Thiels översättning, 1906).

Medan Vilhelm Ekelunds precisa diagnos/demaskering av Kryparen-rytaren från 1927 i Passioner emellan kommer anarkomoralisten till mötes med något av uppenbarelsekraft – aforismen tycks honom sätta fingret på själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föds och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare. Att den i öst fördömde Boris Pasternak med igenkänning läser den kompromisslösa aforismen som en beskrivning av det auktoritära samhällets själ försvagar inte den civilisationskritiskt antagonistiska läsupplevelsen. Det är en – trots allt av tänkbara snåla personliga bevekelsegrunder – etisk kultur- och samfundskritik, som den unge genstörtige stöter på/spårar upp hos såväl ’samtida’ (en Ivar Conradson, en bernt erikson, en Rolf Ekman) som ‘forntida’ (en Thomas Thorild ); en dualistisk, utåtvänd kritik att tacksamt inkorporera – som när Thorild i En critik öfver critiker (1791) uppenbarar “FÖRSMÄDELSEN i Allmänna Lefvernet” : ‘den vildhet, at med lögn och konst, göra andra lägre, för at sjelf vara hög‘. Med utgångspunkt i ‘det leende Barbari‘ som utmärker ‘våra fint barbariska Samhällen’ tecknar Thorild silhuetten av mänskliga samlevnadens ‘moraliske bestar’: Rytare – Grinare – Fånar. Denna Thorilds – liksom övriga moralister-reformatorers – etiska fysionomik uppmuntrar och stärker den spontana anarkistiskt-genstörtiga positionen – ty vem leker ‘Rytarens lek’? vem döljer sig under Grinarnas och Fånarnas leende oärlighet? – Thorild pekar ut de förnäme, av alla slag: präster, lärde (inte minst tänker han förmodligen på akademiledamoten Johan Henrik Kellgren… ) och ämbetsmän, liksom borgare och bönder.

Den lögnens grundlag som Thorild hör tona genom samhällena – liksom senare Nietzsche – och som är Vilhelm Ekelunds ‘första tydligt-skarpa intryck af människolifvet’, förnimmer den bortvände revoltören snart nog också som tema hos Ivar Conradson, när denne efter att ha avslutat sin poesi, med oskuldens ursinne porträtterar katten som sin sinnebild för Kryparen-rytaren i Om djur och om människan och djurvärlden (1928). Med kraften och upprördheten hos en urscens urerfarenhet beskriver Conradson således inte bara katten som en ‘inställsam rovlysten’: “en hel del människor äro av blott litet intresse och ha klen rätt: dessa många lågsinnade våldsmän, värst och mest motbjudande äro de ränkfulla, hycklande, skapelsens värsta skadedjur, dessa med ”högre intressen”, vilkas verk är svammel, ceremonier, bedrägeri, grymma fördomars och lagars försvarare, dessa ”fromma” och dessa ‘’sedliga”, som äro så onda och grymma, alla dessa illistiga våldsmänniskor – de ha ingen rätt, men de ha ju ‘makt’, men de äro i sig varelser av blott obetydlig kraft, förstelnade, odugliga. De leva sämre än onda djur’, – Det är den stora negativismen i arbete – som när Thorild fastslår ‘de Förnämas duglöshet’, nödvändigheten att ‘krusa’ och att som en lögnens Prins ’sedligt ljuga’.

Varför blir då den oskuldsfulle anarken inte terrorist? Eller för den delen socialarbetande reformator? – Den individuelle levnadskonstnären bär tydligen på ett fatalistiskt drag och tvingas – tillbakablickande – vidgå även Ekelunds misantropiska slutord: ‘Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement’. – Vilket har till följd: Också Du själv, bäste Herre-Moralist, är en liten Krypare-rytare! I självrannsakans tecken problematiseras den självrättfärdigt terroristiska kritiken och vår protagonist bereder sig att leva och verka(?) utan den stora utopins framförhållning, för att kunna göra sig hem i det stora osäkras nu. Ty: ‘är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora, kylande ljufva lön’ (PE, s. 65). Inte minst i trånghet och i armod – ‘misstro, fruktan, vanära’ (Nietzsche) – visar det sig möjligt att leva ett liv. (Det är nu i detta som ‘varat’ förtäckt, hemlighetsfullt uppenbarar något av sin numinösa dimension för den bortvände lotusätaren: i upplevelsen av människans förhävelse och narraktighet – ‘kreaturlighetskänslan’, i erfarenheten av låghet och fattigdom. Det är i detta – inte i mötet med någon positiv eller panteistisk gudom – som anknytningen/anslutningen till mer eller heller mindre ortodoxa mystiker – en Eric Hermelin med sufiska tosingar, en Hjalmar Ekström – tar vid.)

Så kom jag att tidigt förälska mig i denna Ekelunds mellanbok, Passioner emellan, eftersom författaren här talade till mig om mörkret och om fruktan i våra liv utan att bli människoföraktets rov. – Ljusdiktaren Vilhelm Ekelund förstod och bejakade som få utanför de religiösa geniernas krets den mörka livsåskådningen: ‘det goda mörka öga som alla ljusmän ha haft: – vakthållandets ataraxi’ (PE, s.115).”

Vilhelm Ekelund – del 2

(del 1) (del 3) (del 4)

Det lidande geniet lämnar jag kvar hos Vilhelm Ekelund; mina byten är ovidlåtenhetstanken, naturinlevelsen, kulturkritiken, nonkonformismen, det levda skrivandet.

När man har en fruktansvärd känslighet, en smärtsam irascibilité för dumheten, förtalet, orättvisan – då är det i sanning den fruktansvärdaste olycka att också vara tung, stel, föga rörlig. Då är fara för kvävning nära. Den som har en himmel av oupphörligt sig tornande förmörkande molnmassor kan vara lycklig: om han är storm. Så var Strindberg lycklig.

(Agenda, 1913-1914)

-

Lycklig den som kan resa ifrån sitt kval. Den lyckan har den producerande. Med arbete lägger han länder och hav mellan sig och sin misär.

(…)

Att vara rik och misantropisk går väl för sig. Schopenhauer blommade förträffligt i sitt världsförakt. Men ve dig, fattiga människoföraktare! – dina vägar äro glödgade.

(…)

Sedan Emerson, Amiel, Nietzsche upptäckt det stora poemet, – kan någon längre taga “lyriken”, denna de intellektuellt impotentas konst, på allvar?

(Nordiskt och klassiskt, 1914)

-

Halkyone
I den nordiska poesien dominerar sommarn, helt naturligt. Vinterns kraftiga skönheter har man sällan rätt haft öga för. Egendomligt förefaller det att diktningen sålunda aldrig riktigt uppmärksammat den underliga tiden kring vintersolståndet, de s.k. halcyonides: dessa mörkgyllne mäktiga dagar, då horisonten växer, havet krusar sig som om sommaren, det sakta vågsuset har en sommarlig ton och öar plötsligt blir synliga, som varit dolda under synranden sedan de första höstfrostdagarna. Mitt på dagen råder ett milt varmt dunkel likt skymningen av en högsommarkväll.

Hur stor är ej symbolen i den gamla dikten, sorgens segersymbol. På det nakna havet lägger den underliga fågeln, Halkyone, sitt bo i dessa korta fridsdagar. De stora andarna äro dessa halkyoner i mänsklighetens liv. För andens seger lägger sig tillvarons vinterstorm. De skapa och föda i några korta dagar, medan ljus och mörker kämpa. Havet lyder, och den sällsynta artens bestånd är säkrat.

(…)

Dagen
Dagen är en prins som går förklädd.
Livets konst: att hålla dagen i ära.
Så listigt är livet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck: alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag…
- – - -
Den morgon jag står upp för första gången efter en sjukdom och ser havet och öarnas backar skina i solblåsten genom trädgårdens blommande popplar vet jag mer än jag
någonsin fått veta i studierna. Intet ord av Montesquieu älskar jag så som detta: “Jag vaknar varje morgon med en hemlighetsfull glädje över att se ljuset; jag ser det med ett slags hänryckning.”

(…)

Böcker som man blir färdig med äro rakt inga böcker. En riktig bok är en outtömlighet, liksom ett riktigt lyriskt poem. De verkliga amatörerna av den ädla skrivkonsten känner man igen på, att de ge den största njutningen vid omläsningen. De duga därför endast för läskunniga – ett nästan lika sällsynt släkte som de goda författarna. – Publicitetens tunna luft! När en diktare blivit offentligt erkänd och offentligt hatad, är han som ett träd som flyttats från sin goda fredade växtplats i skogen ut på en stadsgatans asfalt. Den moderna litteraturen ger mestadels bilden av en park eller en trädgård. Avsiktligheten skär i ögonen. -

(…)

Att man lider av “världens orättvisa” bevisar först och främst att man – har god tid. De som haft något ordentligt att göra ha ignorerat allt sådant. De ha icke tid.

(…)

Jag blir glad, när jag hör den 90-årige Carlyle vid läsningen av Plutarchos göra den anmärkningen: skillnaden mellan goda böcker och dåliga är bokstavligen omätlig.
Läsa är kanske bara ett surrogat för bättre, men det är sannerligen ingen liten sak att hålla blicken klar för det faktum att några böcker är verkliga böcker, ett faktum som icke alltför många ha sinne för.
Läsa dessa böcker ofta. Sådana kunna endast läsas långsamt. Böcker som man kan läsa hastigt…! Man känner en bok bl.a. på att den måste läsas långsamt. Att det finns folk som också äro i stånd till att läsa den “fort” är icke bokens fel!
Läsa hastigt lir precis lika galet som äta hastigt.
Om man kunde riktigt klart utsäga vad det är som gör en bok till bok.
Somliga tro att det ligger i något de kalla “komposition” och som de ha en oerhörd respekt för.
Vad som gör komposition i en bok – for att nu använda detta det dummaste av alla dumma uttryck – är detsammu som engelsmännen kalla folklighet (gentlemanliness: the gentle Shakespeare t.ex,) ; det är kraften till förbindelse med den mänskliga agelägenheten, kärleken till den; det är i själva aromen av världsobesmittad, konventionslös, vårlig, ny, ren natur.

(..)

Larmet av en stor stad kan ha något melodiskt, välgörande. Jag hade en gång ett rum, som var så beläget, att det oavbrutna bullret utifrån, på något avstånd, över en gård, kom till att likna ljudet av ett vattenfall, ett kvarnfall i en å, som man förnimmer det i en stilla sommarnatt. Det sög upp och smälte samman i sin massa allt enskilt pinande och irriterande.

(…)

Att vilja ha det hela på en gång och färdigt är ett stort misstag. Man skall icke sätta sig och vänta på klarheten och tro att verket kommer som en blixt och visar dig vägarna gratis. Man får treva sig fram på god tro och vara nöjd med litet. Så håller man kraften och modet vid liv. Man ser ofta en typ av gott begåvade artister och diktare som icke kunna färmå sig till sådant långsamt segt sökande, icke vilja sätta handen till verket förrän de fått det liksom till skänks, och på något mystiskt vis – varom de ha en högst oklar föreställning – alla svårigheter och alla tvivelaktigheter blåsts undan. Under tiden sinar emellertid kraften, helt enkelt på grund av bristande övning, liksom en muskel svinner hän när den ligger obrukad. Och folk med mindre begåvning men mer förnöjsamhet gå dem långt förbi. Den som tror sig klok och “genial” en gång för alla har stängt dörrar och fönster för sanningen, men den som känner sin fattigdom har öppnat dem och blir belönad.

(…)

Livet är överallt mörkt kraftigt Shakespeareskt. På varje punkt är där lika långt till det heligaste.

(…)

Citera är farligt. Det finns ord som äro så starka, så lågande av liv att de bränna tvärs igenom en bok, tillintetgöra den.

(…)

Varpå känner man den goda boken.” Bl.a. därpå att man blir delaktig av skribentens egen glädje vid sitt arbete, Den egentliga tråkigheten ligger, mycket riktigt, i glädjelösheten. Ty det andligas innersta väsen är glädje.

(…)

När man kommit långt bort från sig själv, när livet slungat in sina grövsta stenar i ens spindelvävar, då är förnöjsamhet av nöden. Vägen hem är lång och tung – man ville förtvivla.

(…)

Till att förstå mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren… De varnande exemplen hjälpa ej; man måste själv vara nära att bliva ett sådant, innan man ser klart.

(…)

Finns det någonsin tankevilja utan maktvilja? Ja – en obeskrivligt ljuv – : när man är döden nära. Är detta det bästa?

(…)

När man mistat alla ambitioner, går man under – : ifall man icke samtidigt upptäcker för sitt inre öga den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon.

(…)

Det hemlösa i livet – : man kan bära det i hjärtat som förlamande, förtärande makt; och man kan hava det som tordön och blixt kring sitt huvud. Det vore förlust, det vore mord på din själ att tillstänga alla dörrar för sorgen; men sorg är icke rätt sorg, om den icke lyfter.

(…)

Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plötsligt känner att mannen som talar icke är den litteräre arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all “litteratur”, klar, djup, god – men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik.

(…)

För de sterila (“die Besserwisser”) är aldrig något bra nog. För entusiasten är heller aldrig något bra nog. Men det är en annan sak!

(…)

När man kommit därhän att man finner det bekvämast och intressantast att låta irritera sig av livseländet, svär man på alltings lönlöshet. Men i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig. Världen är icke ful; den är förfärlig, ja – men det är något helt annat.

(Veri similia, 1915-1916)

-

Ju mer man ser att leva är högsta konst, desto större hoppet att komma till att älska livet.

(…)

Vilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när där finns en klar bredvid! Endast läsa de storstilta böckerna -: så bevarar du din själ och din syn frisk.

(Metron, 1918)

-

De som sett djupast i tiderna ha icke varit de som vetat mest om historien. De ha förstått att fråga sig fram, och däri låg deras produktiva kraft.

(Valda sidor och essays, 1920)

-

Gäller det glädje, gäller det att icke ha någon eftergivenhet mot sig själv; snarare betrakta det som en förbrytelse att icke dagligen göra tillfyllest i detta. Ju finare man tillvaratager och utbildar glädjeambition, desto mer utvidgas sanningsmedvetande. Vad är i själva verket sanningsliv annat än följa troget denna ledtråd, som utgöres av våra finaste glädjeinstinkter? Bland dessa som man i allmänhet räknar till mystikens män har funnits en art människor av rena guldet! Dem borde man icke lämna ur sikte, framfor allt icke den samvetsömhet for glädjen som kommit dem att känna sig, vid ett brott mot den, så som en ordinär människa skulle känna sig efter att ha begått en stöld
och liknande.

(…)

Dagjämningstid! Det skulle alltid vara dagjämningstid. Och ljuset är ju alltid lika nytt. Det är den gråa skrovliga demoniska skorpan Vardag, som icke släpper igenom det. Var dag skulle vara som en resa i ett underbart land, där ingen satt sin fot. Övermod! säger man. Men de som eftersträvat att verkligen vara hemma för dagen ha talat på annat sätt. Alla klaga vi över att livet plumpar ner oss och att allt är en sammansvärjning for att ödelägga våra finaste egendomar, – och lägga armarna i kors och äro förnäma. Var tvekan borde dö, alla tvivel vara lösta i detta Platos ord: varken dagen eller natten äro tillräckliga för den, vilken det ligger om hjärtat att bruka sitt förnuft. Varje situation borde underordnas detta; hela ens förhållande till existens och omgivning behärskas och förklaras härav.

(…)

Ynglingen.
Se ej föraktfullt på ynglingstidens förakt, dess fruktan och bitterhet! Där var den vissa aningen om hem och säkerhet; där var den goda instinkten om en kostbar glädje och trygghet på andra sidan Vulgus’ värld; där var en tankens samvetsömtålighet, offervilja och försakelsefröjd mitt i allt det lättsinniga, förhastade, föraktande. Där var aningen om att det oupphinneligas kärlek är det enda stora fasta i livet. Tala ej så överlägset om denna trotsighet, detta självplågeri, denna kärlek till smärtan. Det har funnits, det finnes sådana som i denna trotsighet så småningom lärt sig kärleken till andra, finare och högre smärtor, finare och högre trotsigheter: lärt sig modet att hängiva sig åt len smärtfulla kuren att få sin själs krankheter, sina lögnaktigheter, sina orättvisheter brända ut ur deras dolda gömslen.

(…)

Att träda in i en blomsterrik skog.
Att träda in i en blomsterrik skog om våren kan giva oss en känsla som trädde vi in i en andevärld; eller, som hade just blivit tyst här inne, – som hade talande, sjungande stämmor plötsligt sänkt sig till hemlighetsfulla viskanden. Vem vet vad som säges i skogen, när ingen är där!

(…)

Ljuset.
Ljuset släcker alla smärtor. Ljuset är det svalaste av allt.

(…)

Livets korthet.
Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

(…)

Stoltheten.
Vill du hålla dig upprätt – : fall, på knä. Endast i vördnad är människa människa.

(…)

Träd.
Hur kunna träd sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, äro icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivas bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

(…)

Det är en muskel i din själ som evigt skall tvina, om du icke förstår att hungra - hungra i varje mening, Och av den muskeln beror livet.

(…)

Frihet är ignorera vad man icke kan ändra. Då strömmar livet till dig ur det minsta och enklaste, och du har plötsligt händerna fulla. Att låta vad som inte vill ändra sig vara! Kunde man lära sig den konsten, vore man fri med ens. Och därmed vore just ändringen skedd!

(…)

Kunskap om människan! Ah vilket ord…
Se och lyssna. Däri kan en väg ligga. Något är det, som skall bringas till tystnad i dig, för att du skall kunna se, – kom ihåg det.
Att kunna se och höra ett landskap, ett stycke “natur” kunde vara god förberedelse till förmåga att se Människa – : ja, någon gång då jag mötte en åldrig människa i ett ensligt landskap och hon började tala, fick jag en förnimmelse, som om hon vore just själva detta landskaps röst som hov sig upp och talade. Även så med barn. Ja, hos barn och mycket gamla goda och kloka) talar Jorden, talar vårt Hem till oss.

(…)

Verklig beundran är moralisk kraft och kan leda till befrielse. Ju mer verkligt man beundrar, desto mer blir där plats i en. Fattigdom – : brist på plats. Beundran var för mången ett slags djävulsutdrivning.

(På havsstranden)

-

Det vore en stor olycka om den ädla konst som heter förstå att vara fattig, förstå att leva på ett enkelt, lätt och soldatiskt vis, skulle bliva sällsynt; om liv skulle låta övermanna sig av apparat.

(…)

De stora andens entusiaster äro råa i mun som Luther och frukta ej för att stiga ned i regioner, där andra, de delikatsjälfulla, hålla sig för näsan. De tyckas tvärtom undfå en kraftig inspiration av dessa ting, det är som om det sagolika fantastiska av människans belägenhet satte deras sinnen i rörelse just här, där tron på människans värdighet, hennes stolthet synes hotad.
Glömde de någonsin, sökte de någonsin att överskyla och ljuga bort tillvarons fulhet, dess gräslighet! De ha nedstigit i Trophonios’* håla, men - med honungskakan.

* Skaparen av templet i Delfi.

(…)

Att lösning, vad man kallar “sanning”, endast kan ligga i personligheten, i karaktären och fasthållandet därvid, föreföll mig klart. Därmed fick jag en viss tillfredshet med motsägelserna i de största personligheter. Framför allt såg jag Goethe. Och detsamma tycktes mig visa sig, ännu tydligare kanske, hos en man som såg ut att vara en Österns Goethe, – Sadi. Det tyckes mig som om deras visdom ginge ut, ej minst, på en kraftfullt bevarad yrkeshemlighet. Allvar! säga de. Men vi veta något om vad mänskligt allvar är! Det är både mera och mindre än vad ordet säger. Därför “dikta” vi, och kalla det sanning. Förtvivla ej över motsägelserna. Se först och sist detta: att vi höllo fast, trodde på vår personlighet. Detta är vår sanning. Gack och gör sammaledes, och du skall finna vad vi funno; Öster och Väster: Människan. – Människan? Frågetecknet, som vi kalla människan.

(Väst-östligt)

-

Skogssus, fågelsång och tystnad – det är vår andes andning, vår ensamhet och vår enhet, enhet med liv, enhet av konst och natur. De i denna frihet bundna och med denna frihet bindande, de äro de som dragit den svala och rena och stora linjen i vår bildning; de vila på den obrutna glädjegrund som är det härskardugliga i konstverk – konstverk Liv och konstverk Bildning.

(…)

Att tro ett vunnet, en medgång, en “seger” – det är som att ställa sig och kasta ut sina dyrbaraste ägodelar genom fönstret.
Skratta ut sig själv ofta – hårt, skoningslöst, in i hemligaste sårigaste gömslen av sin karaktär och natur – det är något av det nödvändigaste oumbärligaste av allt för den som älskar (drömmen om…) de rena händerna.

(Passioner emellan)

Vilhelm Ekelund – del 1

(del 2) (del 3) (del 4)

I en not till Vilhelm Ekelund (från Exempel – anteckningar i levnadskonst) refererar Ulf I. Eriksson, ovanligt nog, till det egna livet:

“Ordet här är ‘lifshandling’, ‘handlande lif’ (Båge och lyra 1932) – ej fantasm – ett värde som tillfaller det först när jag förmår ta emot ‘visheten af att vara en flykting, en skyddssökande’. Under flykt blir verkligheten till: jag underkastar mig inte längre. I detta omöjliga av uppbrott och obegränsning fann jag i Vilhelm Ekelunds etopoesi ledning, framkomstmöjlighet.”

Den personliga tonen är otypiskt Eriksson; men typiskt en Ekelund-läsning. Det känns naturligt att sitta med papper och penna – för samtal, modifiering, vidareutveckling – när man läser honom. Med sina livsingripande, oavslutade kvalitéer påminner Ekelunds aforistik mer än mycket annat om Benjamins revolutionära litteratur.

Nedan följer första delen (andra delen finns här, och tredje här) av mina utvalda Ekelund-citat (tagna från Lennart Bruces Det andra ljuset):

“Låt vara att livet måhända är något som ej kan försvaras och bättre icke hade funnits, är det dock stoltare, skönare att vandra hän sin bana under den mörka järnhimlen av evig meningslöshet än känna sig vara det tarvliga objektet för ett mystiskt blindbockspel med en slutlig upplösningsakt i ett jolmigt religiöst paradis. Finns gud, är ju människan löjlig! Hellre den eviga kölden, ödsligheten, öknen och kvalet – ty i dem vinner människan storhet.”

“Det ligger i konstnärens natur att aldrig kunna vila vid något redan vunnet, han är som opieätaren som, en gång fjättrad vid giftet, måste ständigt öka sin ranson för att nå fullständig bedövning.”

(Böcker och vandringar)

“Att glädjen över framgång, världens gunst o.d. är ett svagt, förvirrat, ovärdigt sinnestillstånd var jag alltid fast övertygad om. I sådana tillstånd – det vore ej mänskligt att vara fri från dem – törsta mina nerver efter det ödsliga och beska.”

“I fråga om uppfattning av “djur” och växter kommer framtidens människor att betrakta oss som vildar. Att människan är djur ver man nu. För mig är det naturligt att betrakta vissa djur som – människor. Hunden är oftast ett barn. Hästen har så ofta uttrycket av en djupt livstrött människa.”

“Det personliga hos växter och träd kommer troligtvis för framtidens tänkande och diktande människor att bliva ett rikt, viktigt område.

(…)

De eländiga parodierna på furor i Berlintrakten likna förlästa preussiska magistrar av pseudogermansk typ med smutsgult skägg och ansikten som finniga svin. Jag såg ett sådant träd som alldeles tydligt bar glasögon.”

(Agenda)