Television, The War On Drugs, The Swedish System: Sofia Modigh makes a fool of herself on the idiot box

In my younger teens I watched television obsessively, with a religious devotion. The TV was on and I was in front of it, even when there was nothing on. Not these days. There’s one on the floor next to the table, unplugged. I can connect it to my laptop for watching movies, but that does not happen much anymore.

So I spent some days in the hospital recently, and what is to do there, when you don’t have a head to read? Well, you can watch television. My brain still swimming against the blissful tides of highly addictive opiates pumped into my blood during surgery, I caught something about the drug situation in Europe, the main message being that cocaine is flooding the continent in unprecedented ways. They followed that with a debate between a British and a Swedish politician. I came to the following conclusions.

(1) Not having watched TV for some time, I found it irritating being unable to control the speed and layout of the show. I missed links to relevant information, unable to deepen my knowledge and understanding of the subject. TV just doesn’t seem very practical.

(2) Cocaine is getting bigger. It’s not exotic like ten years ago. A major argument for legalization (or at least decriminalization) of cocaine is to make it less sexy. Cocaine, a lame drug that turns the nicest human being into the greediest and most moronic douchebag imaginable, a substance not part of European traditions in the same way as alcohol, solely has the rock n’ roll buzz as its selling point. When those crazy hipster kids enter that bathroom their brain actually believe they become the Ziggy Stardust going up their nose. It’s a punk rock, Miles Davis, Al Pacino-bathed-in-a-Giorgio-Moroder-soundtrack kind of trip, which would lose much of its appeal if the powder was supplied by an ordinary pharmacy. At least it would take away the initiative from the cocaine cartels completely.

If you believe these statistics, the rock n’ roll argument might also apply to cannabis. Talking with the Dutch youth while traveling through their country, I was struck with their relaxed and distinctively unromantic attitude towards the herb. In the US, the home of the drug scare, kids know that ganja is the coolest thing ever. As part of their coming of age ritual the normal teenager samples weed before alcohol. And stoner culture is damn close to being the norm.

(3) The televised debate centered around the way the drug problem should be tackled. A British politician represented the policy of harm reduction, while Swedish politician Sofia Modigh dismissed The Netherlands’ (successful) policies, claiming that drug related deaths are difficult to measure, and that statistics relating them are irrelevant. If you read page 84 and onwards in the 2008 Annual report: the state of the drugs problem in Europe, issued by The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, you realize that to determine if indeed the drug, the social situation, the mental health of the user, or something else was the lethal factor in the death can be a difficult task, and that the statistics should be used with caution, but you also understand that they have tightened their policies to make the data usable. The figures are too reliable to be ignored, especially when page 86 shows that Sweden has twice as many people dying from drugs as The Netherlands, and that the report from 1995 shows the figure to be ten times as high.

(4) The great problem with The War On Drugs is that it’s a war on people. Occasional ganja puffers, if caught with the substance, are branded as criminals and outsiders. The negative social cycles connected to a drug crime conviction and the social isolation that follows are never accounted for as problems. Instead we get a new army of robots repeating the same absurdities, “a drug is a drug“, “there is no difference between weed and heroin“, “marijuana leads to heroin addiction“. Human beings will always want to get fucked up in the head, for one reason or the other, yet these fundamentalists still dream about The Drug Free Society.

If you use heroin you have probably tried cannabis. That does not mean that cannabis leads to heroin use. It’s not even logical to reason that way. If there were no cannabis, people would still die from heroin. And there would be school massacres even without Marilyn Manson. Poverty, social alienation, unemployment and the following boredom and hopelessness lead to hard substance abuse in a much higher degree than weed. Politicians would never think of banning poverty though, especially if they’re Christian Democrats. It’s easier to point the finger at marijuana smokers (and muslims, both being traditional scapegoats of modern society. Much more than islamist ideology, poverty leads to antisocial behavior such as throwing rocks on fire trucks. It’s no coincidence that this always happens in the poorest areas – as noted by Skumrask). It’s the worst kind of political correctness, more concerned with maintaining a shiny social façade than with human lives. This comedy is not even funny. What’s funny is that we’re pulling longer and longer shifts so we can pay Sofia Modigh’s salary. That’s black comedy.

(5) Swedes, especially politicians, tend to think that what is Swedish is superior. Sometimes it’s justified. Not with their moralist, contra-productive drug policies that they seek to export to the rest of the European Union, though. There is also the education system and job market that’s unable to suck up the competence of highly educated immigrants. The Swedish ideology of tolerance and openness is painted upon one of the most close minded peoples of the world, covering a reality hidden from the media but clearly felt by any foreigner trying to make her way into Swedish society. Another reason why The Swedish System is going straight down the toilet.

Prejudice and discrimination are not evil ideas that needs to be debated and “enlightened” away, they have their roots in a social situation, in economics. Integrating peoples from all parts of the world into the Swedish monoculture is not an easy job, especially in this climate of ever more aggressive capitalism, and all this uptight, liberal and left wing political correctness is definitely in the way of real improvements. If you are afraid to offend people, how can you then tell the truth? And if we can’t talk openly, how are we then going to make things better?

Aldous Huxleys – Island, The Doors Of Perception, Heaven And Hell

“On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD.”

Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

“In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion.”

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exilbritten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.

Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del antiborgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om “decency, reason, liberty”, men även om “concrete materialism”, “completly aware of the bits of matter you’re handling, the skills you’re practising, the people you’re working with”, vilket förutom bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism även för tankarna till Marcus Aurelius. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den – ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, “the yoga of love”, fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och “Mind at large”.

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction – “anything to escape from fact“. Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer, som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd antiborgerlig tendens – om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse”.

I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens “självklarheter” har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet – men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.

“… what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply”.

(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)

“I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning”.

Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer matigt. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur “the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning” – men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.

I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av “vision-inducing art”, den estetiska verksamhet som påminner oss om “that Other World which lies at the back of every mind”, och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, “the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus”, teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som är förtjusta i trippy shit.

Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk. Och framförallt: att människan någonsin skulle vara nykter är lögn. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger självplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan, som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.

(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.