Time caught up with him. It doesn’t seem to bug him too much. Whatever, he has done more than his part. To this day rappers are unable to outspit him. Go back to 1988, the title track of Follow The Leader. Put any up and coming, ribs-are-showing-hungry MC beside that and they’ll break like glass. Besides Tupac Shakur, and maybe Big Pun on a strictly technical level, nobody has managed to update his formula.
On one hand time has been unkind to this great concrete poet. On the other hand his works are timeless, to a much higher degree than other rappers. Comparing him to other greats of his era is not fair. BDP, Big Daddy Kane, NWA, Kool G Rap, LL Cool J and Ice-T all sound dated, unlike Rakim. He towers above them on a plane with other innovative spirits like Miles Davis and Jimi Hendrix. There is an eternal freshness and coolness to their music that is unleashed everytime it’s played. He has the experimentalism of Davis and the iconic expressiveness of Hendrix. “He came on stage with lazers in his eyes“. In the words of Dallas Penn:
Comega has the dopest flow, the deepest lyrics, the illest eyewear (as obvious in the following video), and he gives the hottest, most thoughtful interviews. This one is one of the best yet (professionally done too). He goes in depth regarding Tha Realness, which as the year is coming to an end, I have to put as the very best album of the decade. I’m almost sure of that.
Born And Raised isn’t the masterpiece that I was expecting though, mainly because of some poor production choices (Mega Fresh X, Get It In). Odd, odd since Cory normally has an excellent ear for beats. Still, Mega has improved with the lyrics yet again. If you don’t put Journey, The Rapture and Define Yourself as some the best tracks of the year, I question your taste in traditionalist rap music.
In the chapter Sampladelia of the Breakbeat from Kodwo Eshun’s interesting book More Brilliant Than The Sun the author highlights a development from Public Enemy’s militant paranoia to the slowed-down, full-blown street life hallucinations of Cypress Hill’s Illusions and Sunz of Man’s Soldiers Of Darkness. These are the two first stages of paranoia in rap music.
Eshun’s prose is more than ten years old by now. Today a third paradigm is visible; from the political, to the mystical, to another set of politics. The enemies have remained the same – the government, the police, the record industry, traitors. Chuck D, Ice-T and Ice Cube feared for the loss of their freedom, artists in the next decade fought a battle for their soul – the biblical 2pac, Biggies bleak visions of Life After Death, a praying DMX, the existensial angst of Big Pun, the battle-ready mysticism-futurism and sad soulfulness of Wu-Tang, the post-Native Tounges spiritualism of Mos Def, Talib Kweli, Common, Black Thought. Most popular rappers these days seem to be more concerned with their money being taken away from them.
The struggle for economic independence and creative control (Company Flow, The Arsonists, Non Phixion) that closed of the last millenium was quite effectively recoded into a quest for dollars (50 Cent, Jay-Z, Lil Wayne and the underground rappers following them). Both the political and the spiritual-cultural has been pushed to the side. (Of course, we’re not talking definite categories here, but paradigms.)
In the bigger picture we can see that the initial call for social change (MLK, Malcolm X, The Black Panther Party, etc.) was persecuted and beat down and transformed into religious, criminal and antisocial activities. This immense energy invested in bettering ones life and reaching for freedom and independence was rehabilitated into the capitalsit system through self-employment, the hustler gestalt, the propaganda for private profits and a preferance for surface, not substace… swagger, not skills, storytelling, ultramagnetism.
On page 114 of Foucault Live the French philosopher gives an example of the so-called schizophrenia of capitalism, its ability to integrate conflicting tendencies at its core, a process similar to what the situationists termed recuperation.
In the 19th century the university was the medium at the center of which a literature said to be classic was constituted. This literature was by definition not a contemporary literature, and was valorized simultaneously as both the only base for contemporary literature and as its critique. Hence a very curious play in the 19th century between literature and the university, between the writer and the academic.
And then, little by little, the two institutions, which underneath their petty squabbles were in fact profoundly akin, tended to become completely undistinguishable. We know perfectly well that today the literature said to be avant-garde is only ever read by academics; that a writer over thirty has students around him who are doing their theses on his work; and that writers live for the most part by giving courses and being academics.
More than anything, this comment is valuable for our understanding of what literature is today.
En sak har dock Kajsa Ekis Ekman (LOL @ mellannamnet) rätt i: Markis De Sade verkar inte ha varit en särskilt sympatisk person (enligt kommentarerna verkar dock Ekis bre på lite extra).
No shit. Han gav upphov till termen sadism. Vad förväntar man sig?
Att blanda ihop intentioner med innehåll med verkliga övergrepp med dikt med verkliga övergrepp med politisk agenda med litterära kvalitéer med personlig livshisoria är så jävla Burroughs- och Henry Miller-rättegångarna och fucking jävla videovåldsdebatten. Lägg ner.
Jag har inte läst mycket av De Sade, men vill minnas att de fyra herrarna i Sodoms 120 dagar som låter sina allra lägsta lustar löpa ut över de stackars slavpojkarna och slavflickorna faktiskt är en präst, en politiker, en general och en mäktig kapitalägare. Enbart en sådan sak försvårar läsandet av De Sade som något annat än en maktkritiker.
Nåväl, markisen kan svårligen försvara sig, men Vertigo Förlags Carl-Michael Edenborg ska lägga replik i onsdagens Aftonbladet.
Om De Sade har uppbackning av alla dessa monumentala auktoriteter, varför blir Edenborg så ursinnig av en enda avvikande kvinnlig röst?
Vad är auktoriteten hos en rad akademiker som få faktiskt känner till och läser jämfört med en självrättfärdig slaskartikel i Sveriges största dagstidning? Vilket har stört spridning i vår vardag?
Riktigt stor låt. Sebbe är en av Sveriges bästa rappare och Masse är ett geni (att få ravesynthar att låta så hårda är vad genier gör).
(Kartellen har även den bästa bloggen av alla svenska rappare, inte för att jag följer konkurrensen men ändå).
***
Apropå Stockholmsrappare som förtjänar mer uppmärksamhet: Fittja Chrille har gjort del i tre av svensk raphistorias bästa låtar. Samma Knas Varje Dag. Ainaziz. Och solomästerverket Kårens stolthet.
Jag håller på att skriva lite om Hunter S. Thompson. Vad jag tänkte fråga dig om är din relation till honom. När började du först läsa honom?
Jag började läsa honom när jag började plugga. Jag började plugga ganska sent, när jag var 26-27.
När var det här?
Det måste ha varit 15 år sen. Mitten av 90-talet.
HST är lättillgänglig idag. Du har filmen Fear And Loathing In Las Vegas, alla vet vem han är. Hade man en annan bild av honom på den tiden?
Det var strictly underground. Jag började skriva när jag var runt 30, men jag hade börjat intressera mig för både journalistik och skrivande och fick tag på en av hans valkampanjsböcker när jag var i London. Det var Better Than Sex eller den som handlar om när Nixon blev…
Fear And Loathing On The Campaign Trail.
Ja, någon av dom. I början var det bara, “Vad fan är det här?” Jag fäste inte så stor vikt vid det faktiskt, jag tyckte det var intressant men inget jag tänkte så mycket på innan filmen dök upp. Efter jag såg den läste jag allt som jag kom över med honom. Det var precis innan jag började journalisthögskolan. Jag tror aldrig jag hade gått klart där om Hunter S. Thompson inte hade funnits. Det var ett förfärligt klimat. Jag tyckte de flesta där var helt galna på nåt sätt. Hela den här grejen om att de gjorde konskevensneutral journalistik och att dom speglade verkligheten, kanske inte objektivt men sakligt. Det kändes förljuget på nåt sätt. Det kändes som: “Jag vill göra tvärtom, jag vill göra som Hunter S. Thompson”. Som bara utgick från vad han själv kände och tyckte i olika situationer, vilket jag tror är vad alla journalister gör. Men några låtsas att “vi är så sakliga och vi tycker ingenting och vi tar inte ställning”. Fast det gör dom i högsta grad. Min främsta koppling till honom är att han har tagit mig igenom journalisthögskolan.
Jag frågade Jim Goad vad han tog från Thompson. Han sa att när han läste till journalist fick HST honom att inse att man kan rapportera och skriva sakligt och med bra faktaunderlag utan att förlora sin personliga stil. Det är väl ungefär som du har sagt här.
Det är skönt att ha samma fragment av en livshisoria som Jim Goad av alla människor. Han verkar väldigt speciell. Jag tycker han växlar mellan att göra helt briljanta saker till att vara mest dum. Särskilt i Shit Magnet som bara handlar om att han misshandlar och sviker sin fru och är otrogen.
En del delar är väldigt bra. Men det är som du säger. Först så får man ha 20 sidor med hans bekymmer med sin psycho-flickvän, och sen har man 50 sidor där han totalkrossar det amerikanska samhällets föreställningar om fängelsesystemet. Det är extremt välresearchat och välformulerat.
Han kanske behöver en redaktör. Han är oerhört begåvad men kan inte låta bli att ha med några sidor som är direkt dumma i alla sina böcker.
Framförallt är han väldigt färgad av det amerikanska samhället tycker jag. Hans samhällssyn är väldigt individualistisk och det finns inget hopp om förbättring.
The two songs I’m posting below is all you need to understand why Tim Maia is better than Jorge Ben.
In truth, there are days for both. It’s like comparing Tupac Shakur and Rakim Allah. Jorge Ben and Rakim being the great architechts, while Tim Maia and Tupac Shakur were without comparison, bleeding on the microphone with pure iconic soul power. Bigger than life. Their light shone far into the dark corners of the world.
Tim Maia packed many styles, and this time we find him on his Otis Redding shit, like a force of nature, unstoppable, untoppable, unfuckwithable. Tim Maia was also the preffered taste of the Brazil’s finest rap group, who sampled Ela Partiu for one of the deepest storytelling tracks ever.
Varför tar vi då emot Vellingebor? Låt oss följa konsekvenserna från deras önskan att vara en ö skild från resten av samhället. Upprätta omedelbart höga vägtullar och inför högre skatter på svenska tjänster och varor (vars relativt låga pris nog har något att göra med billig invandrad och även inhemsk arbetskraft – som inte bor i Vellinge). Även inreseförbud kan bli aktuellt. Om de trilskas ska värnhemsgubbarna tvångsplacera dem på ett nyöppnat transitboende i Herrgården, eller möjligen i “hyddor uppe i Norrland“.
